|
|
Ensamhet
Och jag går runt i mig själv
som i ett museum
där allt är märkt.
Skyltar beskriver mig
bättre än jag gör,
men ingen av dem
uppdateras längre.
Linjer på golvet,
leder tillbaka
till samma rum,
samma monter,
samma tystnad.
Bara jag,
och en utställning
som fortsätter
även när jag blundar.
--- --- ---
Längtan
Övergivenhet
Fri vers
av
sphinx
Läst 156 gånger
och
applåderad av 7 personer
Publicerad 2026-02-08 06:54
|
|
|
Tea Eriksson
starka ord som stannar kvar i en efter man läst färdigt, väldigt vackert!
2026-02-09
|
|
|
|
Jacob Sjöstrand
Så kan man se det. 360 grader runt dioramat av sig själv. Inne i museerna går evigheten upp för rättegång.
Jag får det lite till att det är svårt att ändra på sig, att den själsliga labyrinten leder fram till samma ställe. Man går vilse i sig själv men kommer tillbaka, följer skyltarna som följer en tillbaka till kärnan, dem "rätta" jag-känslan.
Tror det är något om åldrande också, det mer stelnande och rigida. Något sådant.
2026-02-08
|
|
|
|
med viss svårighet!
ensamhet är en labyrint, tänker jag. ofta räcker det med att öppna den där osynliga dörren. men man ser den sällan.
2026-02-08
|
|
|
|
Sparvögat
Ensamhetens saknad, i tid
som vilar så ~
Själens stilla längtan ~
att rörelserna nå…
Berörande fångat!
2026-02-08
|
|
|
|
Softicecream
Denna är fin, om ensamhet och att vara vilsen. Fastnar för linjerna på golvet, som jag ser som både minnen, tanke-banor och verkliga spår, som man försöker följa.
2026-02-08
|
|
|
|
John B Lund
En text om en oönskad ensamhet där du lyckats fånga känslan rakt igenom.
Att gå runt i sig själv som i ett museum där allt är märkt ger en känsla av en evig plågsam tystnad och att vara vilse i sig själv.
Linjerna som alltid leder tillbaka till ett nytt varv i ekorrhjulet låter inte jaget bryta sig ut, inte ens om man blundar.
En mycket bra hantverk som jag tror att alla som någon gång känt tung ensamhet kan känna igen sig i.
2026-02-08
|
|
|
|
Kungskobran
Intressant liknelse, vårt hem kan liknas vid ett museum där vi går runt bland alla föremål som vi samlat på oss.
Osökt kommer jag att tänka på Povel Ramels underbara visa om ensamhet.
Mitt Pompeji, mitt Pompeji,
här står jag i min aska.
Här finns ingenting att hämta,
här finns ingenting att se.
Mina drömmar har förstenats,
mina lögner har raserats,
och min lycka har begravts
i ett regn av lava.
Men jag minns hur solen lyste,
innan mörkret föll på staden.
Jag minns skratten och musiken,
jag minns kärleken vi fann.
Nu är allt så tyst och stilla,
bara vinden drar i gruset,
och jag vandrar här i ensamhet
i mitt Pompeji.
2026-02-08
|
|
|
|
Dolcehalit
Påhittigt att likna ensamhet att " gå runt i mig själv, som ett museum, där allt är märkt ". Du håller temat och den röda tråden konsekvent genom hela dikten. Kärnfullt beskrivet. Mycket bra!
2026-02-08
|
|
|
Nästa text
Föregående
sphinx
|
