Jag stod utanför mitt eget huvud
och kikade in
som en nyfiken granne
på mitt andra jag.

Där satt jag och försökte tänka djupt,
men tappade tråden
i samma andetag
som jag började.

Jag knackade på min panna:
“Hallå där inne,
hur går det
med insikterna?”

Mitt inre jag tittade upp,
lite förvirrad,
som om jag avbrutit
ett möte med en ostmacka.

Tankarna ligger huller om buller,
som strumpor
efter en lång
och trött vecka.

Känslor dyker upp
som oväntade gäster,
de stannar för länge
och lämnar utan att säga hej då.

“Introspektion”, mumlade jag,
“är som att städa
ett rum som förändras
så fort man ser på det".

Så jag stod där,
utanför mig själv,
och såg på allt
med stilla ömhet.

Det är ibland svårt
att förstå sig själv,
och resan bjuder
på oväntad underhållning.