Jag vaknar i ett rum utan fönster.
I mig rör sig mönster av statiskt brus,
en gryning som aldrig blir ljus, bara skarpare.

Jag lyssnar till mina egna ord.
De faller rätt, men landar snett,
fotsteg i ett främmande hus.
Går på hälarna för att inte störa
något jag inte längre vet om jag är.

Minns doften av blött ylle
och en nacke som böjs i ljuset.
När jag sträcker mig efter det
skär handen genom en bild som glider isär,
min egen minnesyta spricker.

Försöker känna efter
var huden börjar och mörkret slutar,
men läcker ut i kanterna,
utan skepnad att återvända till.

Fortsätter röra mig,
en hand jag aldrig valt
skriver mig inifrån
och varje ord tränger djupare.

En tanke öppnar käkarna:

att jag finns,
utan plats att fästa vid,
ett eko utan röst,
en spegel där baksidan aldrig blev till,
och där jag ser mig själv försvinna.