DÅRARNA

I
Som en mörk mullrande massa
kommer Dårarna över kullen
ned mot dalen.
De tjuter: ”Följ oss - vi är enade!
Smaka vårt blod, ja, ta en slev
Du blir en av oss,
låt blodet yrsla och tömma ditt huvud”
ropar Dårarna till mannen i dalen.
Och mannen i dalen tar sleven med blodet,
och låter blodet yrsla och tömma sitt huvud
Och så blir han ett med Dårarna

II
Dårarna har vansinnets eld i ögonen
det skummar och löddrar ur munnarna
De har villigt låtit sig bli bestulna på sin själ
och hällts över i den avgrundsande
den sorgsna skepnad
man en gång kallade Satan
den fallna Ängeln

III
Nu driver Dårarna vidare

Mot hängningen i skogsbrynet av den där skräckslagne
slaven , ”vad hette han, Joe? Skit i det, du.”

Mot torget, där giljotinens egg är hissad
i väntan på den knirrande träkärran med hovfolk,
”de förbannade svinen”.

Mot affärsinnehavaren med fel efternamn, herr Neumann, för att släpa ut honom på gatan och sparka honom, igen och igen, ”Neumann förtjänar en enda sak: att dö”.

IV
Dårarna somnar, de flyter ut från Satans eteriska kropp
men när de slår upp ögonen är deras själar förgiftade.
De tvättar noga av sig händernas intorkade blod
De bränner alla vittnesbörd från gårdagen
och iklär sig rena, vita klädnader
Det är oskuldens maskerad.

Rena
Vita
Oskyldiga
”Se oss!”

Men deras dystra öden är nu så hårt virade kring deras själar att det krävs mirakler för att lösa upp dessa band.

Mirakler kan ske, det är sant och visst
men Frälsaren går förbi deras port,
även om stegen kanske ett ögonblick avstannar
och en stillsam suck kan höras.
Så länge ångern, omvändelsen, är inlåst
av eget dåraktigt vållande och viljande
är ingen förlåtelse möjlig.
Endast ödets domvärjorätt kvarstår.