när jag stod på podiet
med min examen i hand
kände jag fortfarande ingenting alls

jag visste bara att jag hade slagits
för att få vara den jag är
och att jag inte hade vunnit
men att jag hade överlevt.

när tystnaden kom
och jag till sist fick stänga dörren
och glömma namnen på alla
förklädda narcissister

det kändes som att livet började.

jag tror inte jag kan beskriva det bättre än så.