Jag är inget, är alltet
är tinget
tingelingo
fnittret, gommarnas självbevarelse

Bärby, troligen någonstans
något så vis
klok i skogens bris
före detta brottsling, slingrar
ovisst på vanans stig

Mors lilla Olle
plockar ej blåbär mer
då han med kokainväskan, springer
med vinande skott, visslande
barnen i Bärby, lever en tidig död

Låt bilen slirar från matbutiken
den slitna ICA-butiken
utanför står barfota barn och glor, fantiserar
om något verkligt
så som att köpa
privilegiets prenumeration

Den oslagbara balansen
barnen förstår, lidandet som köpt
kvitto på det, du föreslår?
Ögonen, gräten
skriker i drömmarna, det som ej
någon än kan komma åt

De verkliga i monstren
som i den täckta sanningen, verkar
bakom slöjan, den galenskapen
som i oss kvarstår, ett hål
fyllt, med en ihålig massa
där hjärtat en gång tänkte, kära

Låt oss snälla förstå, att svaghet ligger i
bedömer och ignorant förstår
att min skillnad är den, som sanning
ska följa framåt och förgöra, alla
tillåter till slut, efter några liv
förståeligt förstås

Bärby, den förlorade orten
aldrig i notis
vinden slår uppgivet över torget
blåbärsris i den spruckna betongen
maskrosor på en vanskapt grav

Mors lilla Olle hörs längre inte av
snön har lagt sig, efter hans vansinne
att dra vapen, mot lagens uppkavlade arm
hävdar någon annat, försvann även han
vilandes stel i familjär famn

Jag är alltet, är inget
är lingo
lingotinget
skrattet, mungipornas självförstörelse