Humlan Mask hade drömmar, så patetisk var han. Hur kunde en sådan i sin vildaste fantasi tro att man kan gå och bära på drömmar? De dödar vi ju med verkligheten, ”det är bara så”, då ungdomarna slutar grymnasiet. Ibland även tidigare, beror på hur mycket misär som skolar.

Men i detta fall hade drömmarna bestått, väntat som ett frö på att rätt tid, plats och ting ska verka universellt med varandra. Men väntan åldrar i naturen och där en gång ett ungt träd stått står nu bara en stubbe kvar i bister bris. Naket betraktande sin prakt, det oskyldiga, släpas bort av okända viljor.

Så var det med humlan Mask drömmar, de hade betraktats av andra. De hade rentav även bedömts av de där andra och vad kom då dessa andra fram till? Jo det ska alltid sägas, det löd att normen intet gick skött. Den gick varken att beskåda eller blev bemött.

Nonchalant utförande och lat i karaktären var medmänniskornas dom.
För det är ju så med verkligheten och de där andra att de är kära i varandra. Man ska offra sig sa andra, för andra. De som byggde verkligheten, den sanna. Den riktade.

I det där har humlan Mask vandrat, fumlat och stånkat. I tron om att fantasin var en del av det verkliga. Den framtida dag som tankarna såg som lag, att lyckas vara jag. Få flyga och ej behöva kräla.


Antecknat; Mask Pladask
Kollektivt humla nr 3
Våning fel
Avdelning, Skev.