Självironi är på sätt och vis ett gift som patienten inmundigar på egen hand för att uthärda att vara med sig själv och egentliga tankar. Genom att låtsas att man är någon annan än sig själv lyckas man kväva den verkligt andefattiga och till mening urlakade känslan av jag som döljer sig under ytan. På så sätt kan man säga att självironi är det verkliga uttrycket för själslig indolens och oförmåga att kultivera högre ansatser och anspråk i sitt väsen. Dock är det ett komiskt beteende att beskåda, då den självironiska – eller ibland bara den ironiske – inte uppfattar sin egen futtighet. Ofta är det personer som är så uppfylla av sig själv och sin egen konstlade hållning till tingen att de inte är mottagliga för kritik av den egna ansatsen. Att man sedermera släpper in dessa narcissistiska och ironiska poeter i den kulturella värmen är ett tecken på tidens andliga förfall. Med en spetälsk gloria proklamerar den ironiske att inget har någon verklig mening – allt kan göras narr av, allt kan upplösas till aska och damm om man bara begagnar sig av de rätta stilistiska greppen.
Denna hållning är ett gift som tränger in i den samtida kulturella sfären och förgiftar den. När det litterära etablissemanget nedlåter sig självt till dessa triviala nivåer så förvandlas det till en mask som kryper omkring på det kosmiska kadavret – en liten och futtig entitet som är oförmögen att hävda sig mot universums gränslösa intighet. Ett estetisk och stilistiskt missfoster har ingen rätt att existera i den litterära sfären oavsett om intentionen bakom det är ironisk eller inte. Att bränna den ironiska litteraturen på bål vore att överdriva dess betydelse, men att släppa in den i värmen är att underdriva dess förmåga att förgifta blivande skribenters litterära sinnen och transformera dem till erbarmliga och gycklarbetonade skuggor av sin egen potential.