en kristusgestalt med väldiga paraboler vid öronen lyssnar på den knastrande tomheten som breder ut sig bakom skogen, de knastrande människorna uppställda nere vid sjön, denna kristusgestalt som stiger upp ur vattnet med väldiga paraboler vid öronen, och ögonen som väldiga informationsterminaler, medan det hela är sekretessbelagt av staten enligt den byråkratiska standarden. man sitter på kommunkontoren och sekretessbelägger denna oerhörda intensiva strålning som skälver i kristusgestaltens vidöppna kranium/öga/gestalt/vidöppen som en vagina.
det finns en armé av robotar som närmar sig staden men människorna lyssnar inte, de står förstenade nere vid sjön, de står i det finländska inlandet med arbetskläder och redskap i händerna, myggorna svärmar och luften dallrar i hettan, en robotarmé närmar sig utan att kristusgestalten kan varna dem, väldiga paraboler hjälper inte, även om de är illgröna, metalliska mot den brandflammiga skyn,
människorna drunknar i sina egna munnar, de drunknar i sina egna organ, smälter som en avstjälpningsplats för formalin. wagner är en hora med uppsprättade ögon, det finns ingen musik kvar i dem. stora väldiga drontägg har ersatt ögonen, man målar drontägget i guld och sätter det på en piedestal av gödsel. man applåderar detta drontägg så att det slutligen svävar som en majestätisk himlakropp över de förstenade människorna, dessa vaskulära arbetare som står nere vid sjön i det finländska inlandet.
man tror att kristus värptes av en dront, han var också ett ägg, men inte ett sådant majestätiskt svävande över skogen som detta guldmålade och bejublade drontägg. det svävar och surrar, man kan förnimma det på ljusårs avstånd, vi smälter och drunknar i oss själva, och drontägget hovrar vackrare än någonsin över sjön,
en traktorstråle lyser upp den jordiska natten, en traktorstråle strålar upp arbetarna till Äggets söner, allt läcker, allt förgås,
den överjordiska sången om en traktorstråle fyller nejden,