Du som aldrig bara kan vara. Du som alltid måste höra skrattet efter du pratat. Alltid måste känna att allas ögon är på dig, just dig. Du som inte verkar bry dig om hur dina ord skadar och tär på en annan människa, har inte alltid varit så. Kommer inte alltid vara så.

Vi sitter i klassrummet en vanlig torsdag och du har precis dragit något dåligt skämt om den lilla killen i klassen. Alla skrattar. Hela klassen skrattar även fast alla vet att man inte säger så. Alla vet att det är fel men ingen säger emot. Du sitter där på din stol och tar emot jubel och slag mot ryggen. Du sitter där och känner dig sedd, hörd. Du känner en känsla som du bara får i sådana här situationer. Ingen annan ger dig detta.

Dagen efter är det samma visa igen. Du drar ner någon stackars unges ryggsäck i vattenpölen så att det rinner om den när läraren tar upp den. Du har haft så många möten med vuxna som ska försöka få dig att sluta men ingen når dig, inte på riktigt. Ingen har tagit reda på varför du gör detta.

Jag ser dig en dag efter skolan. Ser dig när du går där med dina trasiga skor. Med din tunna, tunna jacka även fast det är minusgrader ute. Jag ser hur du går in till dagiset och hämtar dina småsyskon. Jag ser hur de ser upp till dig. Ser hur de kollar upp på dig med stora ögon när du håller dem i handen. Du går sedan och handlar. Du handlar mycket, till en hel familj. Jag ser hur du går hem och lagar maten. Du diskar undan, kollar på barnkanalen och nattar barnen. Plötsligt har klockan blivit läggdags och du hann inte göra matteläxan idag heller.

En dag är du med dina vänner i centrum. Din mamma sa att hon kunde ta hand om barnen idag eftersom hon mår så mycket bättre. Ni går och äter glass. Eller fel. De äter glass. Du har precis klättrat upp för en för hög stolpe. Du känner hur vinden blåser i ditt korta, tjocka hår. Du gör en volt ner och de andra klappar i händerna. Precis när du hoppat ner och borstat bort smutsen från byxorna hörs ett vrål. Ett högt, sjukt vrål. Du kollar snabbt dit och ser henne där. Liggandes nedanför en parkbänk med burken i handen. Dina vänner börjar fråga om det där inte är din mamma. Vad gör hon? Du svarar inte och springer dit. Hjälper henne upp och följer henne hem.

Du hjälper henne än en gång. Finns fortfarande där för henne. Eftersom du vet hur ont det gör när ingen gör det.