De rör sig genom korridorer
som aldrig sover.
Stegen försvinner i golvet,
ljudet stannar kvar.

Takljuset håller natten borta,
väggarna följer dem
som om de minns
varje passage.

Händerna arbetar
i språk utan ord,
snabbare än tanken
när en puls tvekar.

De skriver liv i marginalerna,
i siffror och förkortningar.
Namnen fastnar,
stannar längre än skiften.

Tiden smakar
kall mat och avbrott.
Sorgen bärs nära kroppen,
tills fickorna går sönder.

Priset syns i ryggen,
i lyften som blivit rutin,
i minnen som inte lämnar
när lamporna släcks.

Ändå kommer de tillbaka.
Natten öppnar sig,
och något i dem justeras
där smärtan möter stillheten.