Det var länge sedan mina tankar letade sig fram till det rispande ljudet av en vässad penna för att skapa ord med själ och mening. Orden i sig fattas aldrig men att sammanföra dem medan de vilset blandas med dagens flöden synes mig understundom som en omöjlighet.

Jag i mig är inte vilsen men för många tankar trivs inte inom mig. Jag håller av så mycket i nuet att jag nästan kan brista. Att tänka tillbaka upprör mitt inre hav i allt som borde blivit ogjort av allt gjort. När de tankarna sätter segel blir jag mött hårt och obarmhärtigt och allt är rätt åt mig. Dessa oändliga val som passerat och ändrat mig. Det är tydligen livets gång men det händer att jag ångrar mig. Det är tydligen livserfarenhet men det händer att jag bågnar i mötet.  Så i denna stund, denna kväll som blivit natt lät jag min penna rispa ett kraftigt ark med ord som jag äger. Som ett enda stort förlåt  och tack för allt och inget. I inget ryms det som kanske kommer men man kan nästan aldrig vara på den säkra sidan.