Mitt i regnet stod du och såg på mig. Såg på mig med dina blåa ögon när ingen annan gjorde det. Du stod utanför, i regnet och bad mig komma ut. Du var kall och ensam och bad mig att komma ut. Bad mig att bli vi. Och jag kom. Snabbt. Tog ingen regnjacka eller något paraply. Inte visste jag hur regnet kunde kyla en vilsen själ. Visste bara att jag skulle gå mot dina ögon. Jag trodde att regnet skulle göra mig gott. Trodde att bara vi var tillsammans skulle allting bli bra. Men regnet sköljde bort allt jag tidigare vetat. Om det som var rätt och bra. Om det som var kärlek. Inget av det fanns längre kvar. Allt jag såg var dina ögon.

Mitt i regnet stod vi och blev kalla. Tillsammans. Väntade på att det skulle sluta regna. Snart vänder det, tänkte vi. Det gjorde det aldrig. Du tog min hand och höll den ömt i din. Jag blev varm. Såg dina läppar som var blå. Kalla. Och jag sa till mig själv att det kan regna tills också mina läppar blir blå så länge de får kyssa dina. Inte visste jag vart blåa läppar hade varit. Allt jag ville göra var att drunkna i dina kyssar. Drunkna in i ditt hav som nu också var mitt. Du kysste mig. Åh vad du kysste mig. Min kropp darrade under dina händer. Där och då trodde jag att världen var komplett. Att den var precis så som den skulle vara. Kanske trodde också du det.

Vi stod stilla. Du höll min hand i din och jag stod mycket stilla. Jag hade lärt mig att vara stilla. Att vara rädd. Min kropp visste hur det kändes att bli övergiven så den stod mycket stilla. Som för att inte göra något dumt. Inte vara den som gjorde så att du lämnade mig. Inte vara som alla andra kvinnor du lämnat före mig. Jag skulle ju vara den som höll dig kvar. Så jag stod mycket stilla och såg in i dina blåa ögon. Sjönk lika djupt in i dem såsom regnet trängde in i våra kroppar. Du höll min hand och jag såg på dig även när du inte såg på mig. När du tittade bort ryckte jag lätt i handen och då tittade du snabbt tillbaka på mig igen och log. Inget gjorde mig så varm som ditt leende. Vi stod där stilla tills jag inget längre kände. Inget längre visste. Bara att du höll min hand i din.

Varje gång du såg bort raserades min värld alltmer. En spricka blev två. Två sprickor blev fler. En gång gjorde jag misstaget att gå närmare för att försöka hålla om dig. Du backade undan som ett skrämt rådjur. Ett rådjur som äter i sin ensamhet och plötsligt får syn på en människa. Vet inte om den ska fly eller stanna. Iakttar bara med alla kroppsdelar på helspänn. Och jag, människan, ser din rädsla och gör allt i min makt för att inte skrämma dig. Jag backar långsamt bakåt fast att min kropp skriker efter dig. Backar så att du ska förstå att jag inte är farlig. Att du inte behöver vara rädd. Jag backar så att du ska våga stanna kvar, våga komma närmare. Tillslut känner jag din hand mot min axel och jag blir åter varm. Trots att regnet öser ner så blir jag varm. Om så bara för en stund. Och så börjar vår undergång. Det som ska få oss att falla. Falla så djupt att vi inte kommer komma upp igen. Men om det vet vi inget ännu.

Du tar min hand igen och med dina blåa ögon säger du tack. Och jag vet att jag har lyckats. Jag känner det i hela min kropp och känner mig stolt, men säger inget. Men så tittar du återigen åt ett annat håll och jag undrar, vad är det du tittar på? Vad är det du ser som inte jag ser? Jag försöker släppa din hand för att se mig omkring men då tar du bara ett hårdare grepp och ser in i mina ögon och jag mjuknar. Men jag ser ändå något i ögonvrån. Jag ser henne. Hon som står bakom dig. Och plötsligt ser jag hennes händer runt din kropp. De som alltid varit där och alltid kommer vara där. Allting i mig bryts i bitar och ändå står jag kvar och blir hållen av dig. Jag står mycket stilla och ser in i dina blåa ögon fast att jag är sprucken. Förstår inte hur det är möjligt att vara itu och sammansatt på samma gång. Men jag förstår att jag måste lämna dig. När isande kyla är allt som finns kvar i mig förstår jag att det är jag som måste lämna dig och att det är jag som måste ta första steget.

Av allting jag har kvar i mig släpper jag din hand. Ger dig en klapp på kinden och vänder mig om och går. Du väntar en stund, låter mig. Förstår att det är bäst så. När jag ändå känner din hand, din kropp, dina armar runt mig faller jag. Faller på marken som krossat glas. Spricker i små bitar. Jag ser in i dina ögon, ser dina tårar. Du ber mig att stanna. Hur kan jag någonsin gå när skärvor är allt som finns kvar av mig? Så jag stannar. Låter regnet skölja över min kropp och mina tårar försvinna mitt bland dem.

Jag visste där och då att du aldrig skulle älska mig. Att du aldrig hade älskat mig. Såsom du aldrig hade älskat dina kvinnor innan det. Jag förstod då att du trodde det var kärlek. För det hade du lärt dig. Det var så du älskade och kommer att älska. Och jag tillät dig att älska mig just så för att det var den kärlek du kunde ge. Och eftersom jag var rädd och ensam liksom du, var det också den kärlek jag kunde ta emot. Vi var fortfarande kalla men tillsammans. Så länge vi var tillsammans, intalade vi oss, blir allting bra. Men jag var naiv. Visste inte vad som händer när man står i kylan för länge. Hur kroppen förändras, hur det känns att bli till is. Hur det känns att glömma.

Ännu en gång svajjar din blick och jag bestämmer mig för att släppa taget. Inte sakta. Inte kärleksfullt utan med våld. Allting som var vi har rasat. Det som varit vi har blivit du och jag. Och min värld har fallit samman fler gånger än jag trodde var möjligt. De skärvor som finns kvar i mig hjälper mig att släppa taget. Så jag sliter min hand ur din och springer. Springer för allt jag kan uppbåda. För allt som finns kvar i mig. Ber till högre makter att jag inte ska vända mig om. Vad du än gör - vänd dig inte om. Och det gör jag inte, utan jag fortsätter springa. Springer och springer. Fast att jag gråter, springer jag. Fast att benen är is, springer jag. Så jag ser inte hur du vänder dig om till henne. Hur du alltid vänt dig om till henne. Hur kunde jag ha sett det när allt jag såg var dina ögon?

Jag springer som om ingen morgondag fanns eller kommer finnas. Vet bara att jag ska bort men vet inte vart. Jag springer tills en obekant känsla börjar komma krypande in i min kropp. Värme. Jag stannar för att hämta andan. Blir genast kall igen. Vågar inte vända mig om. Fortsätter springa. Värmen sprider sig. Först till fingertopparna och nästippen. Sedan till bröstet, händer, armar och ben. Tillslut blir jag så varm att jag tar av mig kläderna och stannar upp. Vågar tillslut vända mig om och ser inget. Ser ingen. Ingen är efter mig. Börjar gå. Känner solens strålar tränga igenom molnen. Jag har sprungit så fort att jag inte ens märkt att det slutat regna. Känner mossan under mina fötter, kottarna som skaver. Hör fågelkvittret och porlande bäckar. Doppar tårna i vattnet. Simmar ut. Sakta. Låter vattnet skölja mig. Älskar varenda stund av det. Och tackar mig själv att jag började springa och aldrig slutade.