Det stora vägen är att trösta sig själv, vara smeden vid tjuren och ta lyckan vid hornen.
Den stora vägen vandras i sällskap, i tålamod, i förtröstan och stillhet.
När vägen delar sig stannar du för att begrunda och minns vad den vise trollkarlen sa "gå dit näsan leder".

Jag är fast på den smala vägen, eller inte jag men mitt bröst.
Det är trångt, ensamt och öde här.
Det ekar när jag försöker ropa men jag får ingen luft, min mun gapar tom mot en tom väg utan skyltar.
Alltid är det mörkt här fast dagen verkar gry därborta vid horisonten, men ack så långt bort det är. Och trött blir jag av denna ensliga väg.
Skrika det orkar jag inte, jag är fast.
Rösten inom mig säger "kryp, rulla, åla - försök!"

Det känns... Det känns.
Något annat.
En stråle.
En strimma.
Jag vill inte men sträcker ut handen.
Ingen återvändo, inte på ett tag.
Förbannar ljuset.
Blundar, kisar, tittar.
Kota för kota kan jag sträcka ut, frisk luft i friska lungor.
Ljus och hopp och allt det där.
"Blabla" säger småtrollen.
Och jag ler och vinkar adjö och tar klivet mot stora vägen.