När stormen bedarrat
lägger sig ett stiljte
likt isen på en frusen sjö

Vinterns vreda stormar
kastar mig då och då
tillbaka
till ett sorgsamt preteritum

Jag kastar av mig
den slitna kappan
rusar upp till toppen av berget
och skriker tills halsen gör ont

Jag skriker för att känna
smärtan som river i strupen
Jag skriker för att tömma ut all
unken luft ur mina lungor
Jag skriker för att mina käkar
ska lämna sitt fastlåsta läge

Jag drar in nytt syre
och förnimmer tacksamheten
som en doft av lavendel
och vinröda rosor

nu litar jag på
mina sinnen
mina känslor
mina tankar

Litar på att mitt syfte
är bredare och vidare
än vad jag trodde
var möjligt

Snart kommer våren
Jag känner det i
hur mina ben går
och på armarnas pendelrörelser

sakta återvänder
livet