...befann sig Katarina på sjukhuset. Hon hade just klivit
in genom stora ingången och såg att hon befann sig i en
enorm sal, med pelare i som nog har upp taket. Det fanns
några människor här som där och hon såg en restaurang

där det satt några och åt, andra som bara fikade och så
några som stod väntade på sin tur framför kassan.
Det fanns en del olika vägar och dörrar att välja på.
En kur var till hälften inglasad och det satt en skylt 0vanför

med ordet information. Katarina strövade omkring i entrén
efter att ha köpt sig en glass i kiorren. Den slickade hon på
stundom, efter att nyss ha haft den i munnen. Ty det var en
sådan där isglass med tvenne pinnar och som där smälte

efterhand. Hon kände sig sedd på och såg att en man och en
pojke som höll hans hand, såg på henne som om hon kom
från en annan planet. De var förmodligen far och son för
grabben såg ut att inte ha börjat skolan ens än. Hon kände sig

litet demonstrativ, så hon början slicka på glassen, och så
vände sig mannen bort. Som om hon lipat åt honom.
Men pojken såg ännu på henne och verkade sugen på glass
även han, eftersom det var en dag i juni. Då glassen tagit

slut gick hon och köpte en läsk som det stod apelsin på och en
bild av en apelsin var med på etiketten av papper. Det var en
Mer-flaska av glas med kapsylen kvar på upptill. När detta var
gjort gick hon sakta fram mot en dörr som skulle leda genom

en korridor fram till en dörr. Där gick hon in och dörren slöt
sig bakom henne, ty det var en sådan där dörr med fjädring
tydligen. Hon gick med lätta steg fram till dörren i slutet av
korridoren, öppnade den och befann sig i en liten avdelning

med tre dörrar och en hiss. Hon tryckte på 'upp' och väntade.
Efter några minuter plingade det till och dörren öppnade sig
och släppte ut några i personalen samt två ungdomar med
långt ljust hår. Det var två flickor som hade kanske besökt

någon av patienterna. De var för unga för att arbeta på sjuk-
huset. Katarina steg av på tredje våningen samt letade sig
fram i en korridor till det rum där hennes syster skulle finnas.
Hon gick förbi flera dörrar och kom så fram till en dörr med

nr fem på. Hon dröjde där några sekunder, sedan öppnade
hon dörren och kom ihåg sig. Hon stängde dörren igen och
knackade, dröjde så några sekunder igen och öppnade dörren
utan att vänta på svar inifrån. Det var bara en sådan där gest

av artighet, att knacka först. Det här var några år före 1984,
så artighet var av nöden fortfarande. Det kan vara av betydelse
att någon berättar om vad som utspelat sig före just den tiden
och troligen även efter den tiden, så något får just betydelse.


(Texten har legat och vilat sig i utkast sedan 2026 03 29)