En riktig solskensdag, en dag i juni, kom Konrad plötsligt
att tänka sig att kunna stå utanför en butik i Östersund
och sjunga till en känd musikslinga om magen.

Han ansåg att det hela 'sket sig en smula' just den veckan
som blev 14 dagar. 'Det kan ju ha vaarit vattnet',
som Monika sade på bred skånska.

I Malmö talar de helt enkelt en dialekt som inte påminner om
Blåbärskungen i boken och senare tv-serien om Åshöjdens BK.
(Jag minns inte nu, säger Konrad, vem som spelade kungen)

'Ja, det är maaagen,
ja det är maaagen,
som har kommit igen
och med den som maren...'

Jag nämner här inte just vilken butik eller att jag gick in i där
för att köpa skivor eller att det var i oktober, året innan,
som vi var på besök i Kramfors. Hela gänget i kursen, som även
hade ett återbesök i november det året då det snöade inne.

Det var ett litet hål i taket på villan och det lagade de förstås
'illa kvickt' sedan. Den sommaren var namnet Konrad och
senare bytte jag förstås tillbaka till Elsie, som jag tagit som
signatur efter en närapå släkting till mig.

På fars sida, ja farmor gick sedan bort i cancer
och mina båda farfar, tog ned hatten med tiondets år
av mellanrum något senare.
Någon kom på där i surven, de tre essen.

Stuss, stuns och studs på grund att av vi satt som panelhörnor
och sedan dansade vi och lekte kull med att kasta boll mellan låt.
Resan hem gick med bil, blott att Konrad och jag tog bussen,
och resan hem gick i rena natta, tills vi kom in i Stockholms län.


(Texten har legat till sig i utkast sedan 2026 03 30)