Som min andra väninna frågade mig 'Tror du killar tycker
tjejer är lika läckra, som tjejer tycker att killar är?'
Och jag måste erkänna för mig själv att jag aldrig tänkt den tanken.
Jag hade nog bara tagit en del saker för givet.

Att finns det motsvarigheter till något, så bara är det så.
Jag hade ju sett hästar och delfiner 'gnugga nos',
så kunde det vara mycket annorlunda?

Jag mötte henne en dag på parkvägen
och skulle 'åt mitt eget håll',
så jag hann nog aldrig svara,
så som häpen var jag.

Jag hade träffat henne hemma,
hos henne en dag,
då bästa väninnan och jag var på väg dit,
för att de bodde ihop och delade lya.

För att spara pengar för sådana där nödvändiga saker
som det alls går att dela med andra.
Du vet, hyra, mat, räkningar
och så kan en ju slippa ensamheten förstås.

Fast med ej ensamhet följer förstås det där med att kunna vara
oense om något och tjafsa om saken.
Det är ju nackdelen förstås, att behöva tala om oväsentligheter
och rena väsentligheter dessutom.

Jag kom alltså hem till dem
för att jag skulle få äta något,
som de tyckte var 'gott och billigt', som föda.

Jag hade förstås synpunkter
jag inte gärna kunde hålla inne med,
men de 'hade nog bara inte tänkt på saken',
sett det ur en annan vinkel.

Min egen förstås, och jag råkade vara den där typen,
som liksom ett barn, bara råkar säga 'min mening',
innan jag hinner fundera över eventuell lämplighet
med att 'bara vara'.

Ibland gör en själv upptäckten att det finns
människor och människor.
Ja, du vet nog vad jag menar med det.
Ändå får jag ibland lust, jag grips av lust att,
om deras miner uttrycker en viss häpnad.

Som förklara mig.
Men ibland, som nu,
just i detta nu,
förstår att jag inte behöver det.

För en människa som du,
är det ju ändå något som framstår
som sådär enkelt och som självklart,
klart som korvspad.


(Texten är avdelad för stundtals eftertanke, fundering, paus.)