Hon står i mörkt sjövatten, lyfter av den stora kajaken från kärran
och släpper ner den i sitt element. Flytande. Efter skoldag, varje dag,
drar hon den kornblå kärran längs byns grusväg ner till sjön.
Sjön som i sig, igenom årstider, är byns lungor.

Grumligheten intill strand, där hon står, ska snart få dra sig tillbaka till sitt djup.

Hon längtar. Tar ett tag om träpaddeln. Kliver i, skjuter ut, och den lätta gungningen när hon sätter sig omsluter hennes nutid. Vattnet längs paddeln är semikallt. Hennes små händer läser av det som att vattnet talar. Det har sitt språk.

Hon styr ut mot öarna. Ibland tycks sjön vara för liten för öar då ingen talar om dem. Eller så talar ingen med henne om dem. Inte ett namn.

I vassens rörelsebakvatten rör sig stim av vattensnokar. De kommer ibland upp till ytan alldeles intill som inslag av rädslor. Hon är tio år och paddlar över sjön. Bort mot öarna där ingen människa bor.
Bakom henne, på stranden, finns inte heller någon människa.
Det är stort. Hon paddlar, rörelsen i händerna och armarna när kraften driver är meditativ.

Hon är själv, helt själv, och sjön en så viktig del av henne själv.