Vi går längs en upptrampad torr stig, myror väller in, över och belägrar varenda del av synbar hud längs våra fötter. Ingen är oberörd mer än han.
Jag går bakom, följer hans röda skynke och han berättar att han är tredje generationen, det är han som får guida turister.

Han pratar bruten engelska, på dagarna studerar han, men när vi turister kommer åker han hem och agerar sann Masai. Leder oss i liten flock till hans ”by” där hans familj väntar i sina 2-3 små torftiga lerhus.
På ”verandan” sitter de äldre och jag inser att de nu ännu en gång ska begrunda ”ett arrangerat turistspektakel”.

Vi står som en vit hjord i halvcirkel, i skuggan under ett träd,
trär på oss deras framsträckta Masaiskynken.
Mitt är blått, tungt och andas inte. Dagen är het, för het för ett skynke som detta, men jag är alltför artig för att säga nej.
Nu ska vi engageras i att driva flock av kor ut från hage till bete.

Det är lerigt och kornas varma kroppar doftar, flugor surrar. Svansar fläktar. Masaimännen visslar, lite som ”kom kossorna, kom”.
Det är bara jag och en till i vår grupp som kliver runt i leran.
Jag vet inte om det är en bedrift men det känns ännu en gång oartigt att inte försöka. Jag tror att de har sett det förut. De skrattar.

Sen går vi på tur i deras natur och skynkena åker av allteftersom, allt medan myrorna ännu klättrar. Vi lär oss om medicinalväxter.
Väl tillbaka på gården, toalettskjulet vid yttre kanten besöks av de mest modiga. Få! Man har utsikt i springorna mot fältet intill där män brukar jord samtidigt som de vinkar. Jag vet!

Familj och barn dansar och säljer hantverk. Den vita hjorden klappar i takt och bidrar, ”eko”-hjul. Sedlar. Vi trampar stig igen.

På vägen tillbaka stannar bussen vid vägren där några Masaier grillar, det ska de vara suveränt duktiga på säger guiden. Vi ställer oss lydigt på rad för att få smaka. Get. Jag går åt sidan för att spotta ut men inser då att jag står framför ett skjul där fyra män sitter och stirrar på mig så jag sväljer. Där och då. Get.