Jag måste ge upp
kravet att få vakna smärtfri;
sluta betrakta som ett misslyckande
att obliquerna sjävantänder
efter återstartad crossträning;
måste godta övermannande eftermiddagströtthet
ur vilken jag vaknar
i okänd kropp / värld / tid
utan varken namn eller plats;
måste se som naturligt
att på väg mot 78
befara förlust av förstånd / identitet / anledning;
ja, måste acceptera alla uppfinningsrika smärtor;
hela deras artrikedom

Jag må överse
med den totala & eviga liggetiden
och undvika envig med erosionen i förgängelsefängelset

Jag ser de samtida
i sina heliga bräckligheter,
sina synnerliga tynanden, spruckna livstycken
i alla sina dovdöda digerdagar

Kroppen markerar döden
som jakthunden villebrådet,
med skall & stel pose
– men döden skjuts inte,
varken ihjäl eller på framtiden,
när Människosönerna ödslar bläck
och prokastinering,
framlidna på sina ”båtar till intet”

– och jag sitter åksäkert,
hopkrupen
i Leonard Cohens sista album,
i stilenlig stillhet;
följer Jorden runt sin axel,
himlavalvet virvlande
som Nurejev i Svansjön
runt Polstjärnan,
barfötters över min huvudsvål,
där kronchakrat blåser