Hon kunde vara den enda
som finns

Jag lyfter foten
med vidhängande rullskida
en dm över asfalten;
glider smidigt förbi på vänsterskidan
och ser ut som en vovve som lyfter benet
för att låta vatten,
tills jag genast
låter rullskidan slå i vägbeläggningen igen,
bortom den lilla;
glad i hågen & varm i hjärtat
– för hon kunde varit den enda som finns
förutom jag
i ett öde världsallt;
förutom jag själv
i fart längs riksväg 52
ut mot Valstaäng
där jag brukar vända
på träningsturerna,
7 km hemifrån

Ja, tänk om hon vore den enda
som funnes,
en försvinnande insekt så liten som ett sandkorn
i Bob Dylans Every Grain of Sand,
på synlighetens yttersta rand

Det är hennes snabba rörelse
i försommarens sopande släpljus
som röjer henne, räddar henne
när jag sveper förbi
högt över henne;
lyfter foten och höger rullskida
och fortsätter in i kvällssolen
bakom mina polariserade ögon,
glad att inte vara ensam
på planeten;
lycklig över den lilla
som försvunnit in i gräset
i dikeskanten
med min vetskap om hennes existens;
varm i mitt bröst
med den härliga känslan
att inte vara ensamkommande
nerför vägen i denna existens