Du har nog missuppfattat sakens själva natur.
För om titeln på boken 'Martin Bircks ungdom',
skulle handla om hans barn,
istället för en tidsperiod i hans liv,
vore det ju märkligt bara.

Martin Bircks ungdom, är en kort roman som handlar om hans liv.
Hans eget liv, inget av hans möjliga barn.
Martin är en litterär figur som omtalas i boken 'Doktor Glas',
en bok som är en kort roman.
Hjalmar Söderberg, skrev såväl korta som längre romaner.

En ungdom är inte en människa, utan en period i hans liv.
Ungdomar däremot, är människor som befinner sig i flertal,
plural alltså.
Fler än en, två eller flera.

Ett ljusår är inte ett ljus som brinner 'extra länge' i ljusstaken,
utan den sträcka som ljuset kan ta sig under ett år.
Som en bil, mäter sträckan i kilometer.
Om du kör i sextio kilometer i timmen,
så kommer du sextio kilometer på en timme.

För att kunna tala om långa sträckor i universum,
rymden alltså, används stundom sträckan 'ljusår'.
För att det vore rätt meningslöst att tala om sträckan i kilometer.

'Avståndet till den stjärnan beräknas vara åtta ljusår',
det vill säga så långt som ljuset beräknats färdas under åtta år'.

Talaren får gärna tala i klartext samt ha koll på vad den talar om.
Som i bruket att prata 'baklänges', rent grammatiskt.
Att säga 'Det tycker jag om', låter i och för sig begripligt.
Men 'det' tycker nog ingenting.

Det rätta vore att säga vem som tycker något, det vill säga 'jag'.
Jag tycker om äpplet.
Inte 'äpplet tycker om mig'.
Ersätt gärna 'det' med äpplet.
Så blir det mera begripligt.

Eller så säger människan 'Alla är idioter',
när den menar
'En del bär sig åt som idioter, och andra gör det inte'.
Som om den skulle ha sagt
'Inte alla människor... bär sig åt som idioter'.

I och för sig bär sig en människa 'åt' bara ibland.
För att den är influerad (påverkad, berusad)
av något eller någon, en idé, förälskelse eller 'som galen',
en tid och senare, kanske inte är det.

En människa kan vara okunnig om 'det rätta sättet',
att hantera något.

Den människan kan då uppfattas om 'en dåre',
men då den väl lärt sig hur något bör göras,
då betraktas den inte längre som 'en idiot'.
Om det nu är så den uppfattas så länge som den
'inte något lärt sig'.

Ingen människa 'är' en dåre.
Den bara uppför sig som en okunnig,
eller 'galen' människa.

Det är alltså ett slarvigt, om än vanligt, sätta att tala.
Någon har börjat och så har det bara fortsatt.
Som vanan att använda superlativer.

Det här var inte bara gott, det var mycket gott.
Istället hörs någon säga 'det var jättegott'.
Eller det var litet, pyttelitet.
Istället säger någon att det var 'jättelitet'.
Begripligt men samtidigt obegripligt.

Snickarens Eriks ungdom, handlar alltså om hans ungdomsår.
Inte om hans barn, Ulrika, om det vore 'en ungdom'.
Hon kan i och för sig vara intresserad av snickeri,
men blev istället medlem av fotbollslaget i Norrköping.

Förvirrande kan det nog även vara om du talar om en karaktär
i en bok, film, pjäs eller annat medium.
För du kanske vill säga något om en person som lever eller har levt,
hur den är eller var som person, vilken sorts karaktär den hade.

Språket har sina egenheter.
Det är ju skillnad om jag står och pratar 'smörja' i en liten krets, eller om jag har hundra lyssnare eller kanske tusentals, en miljon eller fler, då skall jag väl tala klarspråk?
Eller vill du att jag talar 'i nattmössan'?

Det vill säga som en person som är ovetande om sina egna 'misstag'.
Som när presidenten berättade att
'de skall inte kunna känna sig säkra ens i sina hamnar',
trots att det landet, han talade om, helt saknar kust.

Det vill säga att om jag skriver en bok eller pratar i Kramfors, gör rena sakfel, drabbar det nog inte så många, som om jag stod och talade för massan
i ett i tevelisionen sänt eve-porgam...

(Skall jag verkligen behöva berätta ens om saken?
Är den inte redan självklar, nu när du redan vet?)

(Jag blir så upprörd när jag märker att jag inte ens
kan slå i en spik, så den blir rak in i en blågrön bräda...)