...att du finns, faktiskt och inte bara 'någon som du',
för den finns ju faktiskt, någonstans.
Bara att jag aldrig har träffat den personen
och istället träffade dig.

Och du kan ju tänkas vara som glad
eller kanske även tacksam,
över att det är jag
och inte bara någon som jag.

För hade du inte funnits,
utan bara den där andra,
som är ungefär som du,
bara inte just du...

För om du aldrig blivit född, så där som du ju har blivit nu.
Hur meningslös hade då världen tett sig,
som inte kunnat bli upptäckt av dig,
inte bara någon som du.

Då hade hela verkligheten,
som den ter sig nu, när du är här,
inte (alls?) varit lika tilltalande,
som den ju är nu när du är och verkar i den.

Nu när det visat sig att du finns,
då kan du inte bara skriva om den
eller beskriva den, du kan tänkas måla,
skulptera den och göra den verkligen 'till din'.

För den finns ju för just din skull.
Som vi alla andra har gått
och liksom väntat på just dig,
inte bra någon som du.

Som en Ulrika, Marie eller Monika,
kanske Ingela eller Margaretha,
med eller utan h.
Sådan tur att just du är här och nu.