jag återkommer ständigt hit, till denna punkt där jag har varit innan, jag är inte säker på vad jag gör här, hur många gånger jag har varit här innan, jag tittar på det grå fjället utanför fönstret, hur många gånger har jag stått just vid den här utsiktspunkten, nära genombrottet, nära någon form av slutgiltighet, i denna ständigt återkommande cirkel lever jag många dagar, himlarna stiger över fjällen i tystnad och jag är på väg återigen, att inte slutföra, att inte sammanfatta, denna ständiga process jag befinner mig i, detta eviga nystan som jag fingrar på vars mening jag är osäker på, vars verklighetsgrund jag inte känner till, vad jag vet eller inte vet i denna tid, dessa eviga konstellationer som uppstår och försvinner, jag bör inte söka denna återkommande mening, men jag söker ständigt denna förgängliga mening trots allt, som finns och inte finns i tomheten över fjällen och den allt blekare kvällssolen, att oscillera mellan dessa tillstånd, tillbaka till slutpunkten, denna eviga början och slut, i vilken jag finner mig igen och tappar bort mig igen, dessa ständiga nyanser och förvecklingar, hur jag stundtals försvinner in i det som kallas lycka, dessa flyktiga stunder innan jag är tillbaka i denna process igen, denna ständiga process vilken jag är en del av, vilken jag inte kan frigöra mig från men som gör mig fri, detta latenta tillstånd av meningslöshet samtidigt som fjällen rodnar på morgonen och jag står kvar i stillheten, jag återuppstår ständigt i dessa dynamiska växlingar, denna ångest och denna eufori som jag inte kan kontrollera, som lever sina egna liv, allt detta tröga, denna orörliga rörlighet som jag aldrig begriper men som är en del av mig, i ett menlöst meningsskapande av ytterligheter och substanser,
jag hamnar alltid här igen, tillbaka till den punkt jag varit vid innan som jag ständigt återkommer till, som jag vet hägrar där framme någonstans i det onåbara, denna obegripliga skönhet som jag ständigt återkommer till men som jag aldrig riktigt finner, denna ständiga växelverkan, detta att äga allt som finns i världen men samtidigt inte ha någonting, detta med att ha existerat samtidigt som man också är, dessa skuggspel av förflutna och framtida intentioner, att leva här och nu i denna ständiga process men ändå utanför ögonblicket, att sedan vara tillbaka till ögonblicket där allting föddes, detta ständiga vara och icke-vara där jag lever både innanför och utanför tiden,
jag saknar öarna där vi en gång var, öarna som finns där framme, som alltid finns där framme, jag saknar det som jag aldrig har haft men alltid har känt, du finns på en av dessa platser där min död och min tillblivelse sker på samma gång, i denna brand av smärta och kärlek på de öar som är förflutna skuggor samtidigt som de är framtida hägringar, denna vackra början som till sist är det enda som återstår av utplåningen,