Att som sjuåring inte ha så mycket att sätta emot de vuxnas attityder, än att spela pajas. Förvirringen över hur totalt olika människor
kan vara och hur man måste försöka att lista
ut en strategi för hur man ska kunna parera
anpassa sig. Man är en slags kameleont.
Man är en pojke som nyligen har börjat skolan, och blir retad som en löjlig förstabladdare. Att fly kaos in i ett nytt seriealbum med Tintin på sitt rum som är en frizon för tankar och känslor. Hur man skulle vilja flytta hem till
sin skolfröken Maud och bli till inför hennes omfamnande blick och attityd, hur hon alldeles självklart uppmuntrar och ger beröm. Hur det blir ljust i klassrummet när hon gör entre och liksom startar upp dagen. Det är i september 1972 och radhusområdet är fyllt av ungar som leker och skapar verkligheter och relationer. Internet är absolut uppfunnet än och det är två stycken TV-kanaler som gäller vilket gör att vi barn motionerar och rör på oss, skaffar oss en hälsosam motorik. Längdhopp i sandlådan till exempel eller att leka dunk. De större killarna i femman har strängt varnat oss för den otäcka varbergaligan som inne i Varbergaskogen kommer att fånga oss småglin, skära upp armen, ha i salt och peppar i såret, och sy ihop, om vi går för djupt in i skogen. Nyfikenheten som vinner när vi vinner terräng och utökar vårt territorium. Någon varbergaliga syns aldrig till när vi sitter på Stora Stenen, tjuvröker och hostar men säger till en stor kille att vad gott och coolt det är med cigaretter. Den ganska så egendomlige store killen Bäng-Olle som hotar att tjalla för våra föräldrar att vi har rökt om vi inte umgås med honom och fortsätter att röka. Panikkänslan i magen och gråten i halsen. Att vara liten, maktlös och helt utlämnad till de större killarnas godtycke, grymhet och svek. Man flyr in på sitt rum och fokuserar på Jesus och legobyggandet och man går in för att vara en snäll och harmonisk pojke så att inte djävulen ska komma och straffa en med helvetet. Om man visar en ursinnig vrede och hat så blir ens kristna föräldrar vansinniga och man ska vara på sitt rum tills man har blivit god och lydig. Till slut långt senare har man helt förlorat sin förmåga att tända till och sätta gränser för sin odrägliga omgivning och ens självkänsla som har sjunkit avsevärt. Det är så det kan vara att vara ett försvarslöst barn som måste lära sig att acceptera och svälja ned förödmjukelserna så att ens fiender blir nöjda och glada. Katten som man älskar är man dum emot och man hatar sig själv för det, man bannar sig själv och klappar sin katt ömsint.

Det är torsdagen den 11 juni 2026 och klockan är 14:08. Fotbolls-VM börjar ikväll. Jag har varit mycket trött som vanligt av mitt gamla vanliga psykosomatiska trötthetssyndrom. Det är som det är och det som gäller är att acceptera situationen, sänka ambitionsnivån och göra så mycket som jag orkar. Behöver verkligen dammsuga och torka av. Katastrofdemonen håller på och försöker att manipulera mig men vad är det som ska kunna gå åt helvete? Det är gammal känsla bara från omkring för 15 år sen när jag feldiagnosticerad åkte in och ut på psyk 10 gånger tills jag äntligen fick diagnosen bipolär sjukdom. Jag måste försöka sluta upp med att nojja. Njuta av livet. Bejaka kärleken och glädjen. Jag hade ett trevligt och mycket givande telefonsamtal med min 12 år äldre syster igår. Sånt sätter jag sannerligen värde på. Men min självkänsla som sjunker ibland när tröttheten slår till. Då ber jag innerligt till Gud för mig själv och alla andra som lider av något liknande. Vädret är fint, lagom varmt. Katterna ser jag inte till mycket på dagarna. De lever sitt lyckliga sommarliv. Jag har mycket att ge till människor men jag har inte så värst mycket socialt liv. Jag är väl en sorts munk och författare i min lilla stuga. Att vara väldigt tacksam och glad över att man kan se, höra, och gå när man sitter med morgonkaffet.
Jag skulle faktiskt kunna dö på lördag natt i sömnen, så vore det ajöss och good bye. Så Carpe Diem. Det finns bara just idag.

1972 i november: Haga Centrum som ligger 250 meter från Grönsångaregatan invigs i ett sista påflöde av folkhemmets guldålder. Det är ICA, badhall, stort bibliotek, stor fritidsgård, post, bank, etc, etc, ett fullkomligt eldorado för oss barn och ungdomar. Det är så många ungar i badbassängen att det ser ut som att vattnet kokar. Min bäste vän, klasskamrat, och granne Per är ofta och länge i det underbara Haga Centrum, ett paradis att vistas i. Det är
en helt annan tid i Sverige, folk lever i ett långsammare tempo och det är mer glädje och sammanhållning. Negativa sidor finns naturligtvis också men inte i samma utsträckning som nu för tiden. Glad i hågen
går jag till den lilla kiosken i närheten med femmalappen veckopengen i handen och köper mig den största chokladkakan schweizernöt vilken jag avnjuter på mitt rum med stort välbehag. Mamma och pappa är tillsammans igen. Min 10 år äldre bror Leif har haft missbruksproblem sen han var grabb. Det är en oro som gnager ibland. Vi ha det roligt tillsammans när han kommer och hälsar på.
Pappa har också haft problem med missbruk men han mår bättre nu. Jag ligger i min säng och läser serietidningen Buster och drömmer om en lysande idrottskarriär. Per och jag samlar frimärken och byter med varandra.
Vi bygger kojor på mitt rum och är två ganska bortskämda pojkar i det fantastiska ekonomiska uppsving som landet befinner sig i. Per får missbruksproblem i de övre tonåren och dör när han är runt 40 år gammal. Men hösten och vintern 1972/73 är vi båda på topp och livet är en fest. Skolfröken Mauds ögon som strömmar av kärlek som gör att jag längtar efter att gå tiil skolan där det går riktigt bra för mig. Det gula idylliska radhusområdet Grönsångaregatan är ett paradistillstånd.

Torsdag den 11 juni klockan 15:22: Jag ligger i soffan som vanligt och skriver. SÄPO har inte varit här och deporterat mig till Sibirien. Inte heller är Örebro belägrat av Ryssland med ett regn av drönare. Än har inte kommunen ringt och sagt att jag ska packa och flytta. Jag har ätit biff med bambuskott resten av det jag beställde hem igår. Min ekonomi är bättre än någonsin. Sparar till min förväntat knapra pensionsålder om fyra år. Jag har inte haft en enda anställning i hela mitt liv på grund av min psykiska ohälsa. Är diagnosticerad och medicinerad sen tolv år och mår mycket
bättre. Jag ska dammsuga ikväll innan fotbollen. Har mer energi på kvällarna.
Jag är just nu ganska matt i kroppen psykosomatiskt. Skulle behöva komma
ut, kanske cyklar och handlar mat senare.
Har köpt frimärken/album och en stor legobyggsats, en batmanbil. Nostalgi.
Oron för att en katastrof ska inträffa finns
alltid. En obotlig cancer plötsligt. Det pågår ju katastrofer i samhället och världen just nu. som inte orkar längre och begår självmord. Min pappa Ingemar tog livet av sig i maj 1976, natten mot min elfte födelsedag. Farfars syster Rut också, samt en manlig kusin till mig på mammas sida. Det skulle behövas mycket mer kärlek i samhället och ett lägre tempo. Att lägga undan telefonen, stänga av TV:n och ta en promenad i naturen och kanske få åtnjuta en aning frid och glädje.

Per och jag är i Haga Centrums källarplan i skyttehallen och letar efter tomhylsor i papperskorgen. Det finns också en judo- och brottningshall. Allting som ska utforskas och upptäckas. Vi blandar "trolldryck" av allt som
vi kan hitta i badrummet. Julaftons magi då jag och Per får samma riddarborgar av grå plast. Hur samhället befinner sig i ett konstant undantagstillstånd av överflöd, trygghet, harmoni och eufori. Som att inget riktigt ont kan hända i det snälla och neutrala Sverige. Det var en mycket hög självmordstatistik under den här tiden men det talade man inte om. Jag ligger och läser skräcktidningar innan jag ska sova. Stel som en pinne ligger jag rak lång så att Greve Dracula inte får fatt i mig, drar ned mig under sängen och suger mitt blod. Pappa som har varit otrogen igen och är försunnen igen. Mammas och min besvikelse. Pappa som får burkar med valium utskrivet. Det är klart att man ska ha valium mot sin oro och ångest. Ändra sin urspårade livsstil och attityd samt
att bearbeta sina trauman behöver man inte göra och man har ju sin kristna övertygelse. Per och jag tar buss nummer sju upp till stan och gör länsmuseet till vår härliga lekplats i timmar. Vi äter brända mandlar och njuter av vår vänskap. Det är 1973 och våren är på väg.
Om man hela livet kunde få vara 7 år gammal.