Berätta för mig om ensamheter.

Berätta om den självvalda tystnaden, som den gamle känner, när hen fått nog av ett helt liv med tjafsande syskon och vänner man börjat störa sig på.

Berätta om hur det är att upptäcka, att det ovanligt nog är helt tyst hos grannen, att alla andra åkt iväg nånstans, utom du.

Och energilösheten som kommer över en, den som varit en del av en alltid, för att man är högsensitiv, introvert, whatever-vert?

Berätta om Robinson Crusoes strand, där det fysiska avståndet till världen mäts i oceaner. Om jag faller i en skog och ingen är där för att höra det, finns jag då?

Berätta om friheten! Den, där promenaden känns mer som man svävar fram, för man är så fri. Ingen takt att anpassa sig efter, inget koppel som rycker än hit, än dit.

Berätta om det som inte skänker någon lycka, men som är det enda hem man känner till. Jag vill inte, men jag hade gärna velat vara en människa som vill.