Blir medveten om tystnaden

som vid det här laget
borde ha förbytts till ljuden av återkomst

Jag känner hur jag skoningslöst
börjar tryckas ner som under en hydraulpress

hur omgivningen får en mörkare nyans
hur känslan, som börjar i magen, sprider sig uppåt och neråt i kroppen som en aggressiv psykologisk cancer

Det som för en stund sedan var en vanlig vardaglig måltidsförberedelse
byts på en sekund ut
mot djup depression

Jag tar mig upp om en stund
det vet jag
när jag hunnit tänka på saken

Då går känslan över i något annat

Beslutsamhet.

"Blev du arg när pappa inte kom hem för att äta?", hörs en lite road röst från bersån

Helvetes jävla gubbjävel du vet ingenting om mitt helvete. Jag hatar dig.

"Ja", säger jag, och känner mig dum och fånig.

JAG känner mig dum och fånig.

Tonåringen, offret

utsatt för andras hån över saker som drabbar mig
och som jag inte har någon makt att påverka

Jag flyttar bort,
längre och längre bort

Så ingen kan ringa mig och säga: "Någon borde åka och se efter honom. Det är ju ändå din far."

Men jag är inte längre någon.

Jag är jag

och mitt liv ska inget jävla fyllo förstöra.