O du som stilla glider genom vassen,
med grön och lila glans kring din hjässa,
du färdas lätt och fri mot himlens azur,
och följer troget årets säkra gång.

Du lyfter ej din blick mot döda klot,
som svävar tyst i rymdens kalla ljus;
du känner jordens rytm och säkra gång,
och sover tryggt under himlens valv.

Nog finnes det ännu en trygg härd,
ej långt i fjärran, men i jordens famn;
ty det som lockar kan bedra en dröm,
när skönhet själv kan bära falsk gestalt.

Är civilisation blott makt och tvång,
ett bygge rest mot jordens egna lag?
Står djuren längre från det ljus vi prisar
än vi som brutit loss från deras värld?

Är det livet självt vi flyr?
När våra rötter mist sin trygga grund,
så söker vi i blindo efter hem,
mellan jordens liv och rymdens fall.