När stjärnorna tänds vilar du tryggt, oberörd av världens larm. En stilla visdom vilar i din klara blick. Du frågar inte vad som döljer sig bakom horisonten, ej heller efter världar utan namn.

Vi kallar dig vild eftersom du inte bygger städer, samlar inga skatter och inte drömmer om att erövra stjärnorna. Kanske är det inte du som står längst från civilisationen, utan vi som har avlägsnat oss från den.

För när människan har erövrat ett land söker hon nästa. När hon har kartlagt ett hav söker hon fler. Och mot stjärnornas hav far nu vår rastlösa släkt. Likt en ny Ikaros, med vingar smidda av eld och järn. Vår hybris trotsar gränser och söker paradis bland kalla klot.

Men skönhet kan vara en fasad för bedrägeri. Det som verkar lockande kan bära på en fara, och det som förefaller oskyldigt kan dölja svek. Och kanske har paradiset vi söker bland avlägsna världar alltid funnits här.