När jag släcker ljuset
på eftermiddagen
i Östra sovrummets sommar,
får rummet kropp & form;
en lätt, svävande massivitet,
som vore väggar, garderobsdörrar, bord,
stol, fönstersmyg, bokhylla
formade i frigolit

Detta sanslöst lätta, utskuret packade,
framträder i det sparsamma dagsljus
som silar in genom en glipa
som filten jag hängt upp
över sommarfönstrets alltför brutala fotonflod, lämnat,
och ur det ännu svagare ljus som bor ute i övre hallen,
dit sovrumsdörren står uppgavlad
och vagt visar fram främre delen av en landsvägscykel
på laddning,
pralinparkerad i höghet stor,
elen ilande i växelförarbatteriet
som helig ande i lärjungarna den första pingsten

Lampan i taket
och läslampan snett till höger
om min köttkropp, uppallad mot kuddarna,
blankar tillsammans ut all rumskropp,
när de lyser,
gör rymden platt, styv, tvådimensionell
& ointressant
som en offentlig toalett på ICA i Boden
i bländande kakelljus & desinfektion

Jag är en som gillar rummets nersläckta
frigolitkropp;
lätt som en katts dagdröm
i ett tunt sus av insmuget dagsljus;
ett ljus på tillfälligheternas nåder;
ett nådeljus
som ger denna sällsamt tillfredsställande
lekamliga inpackning
på händelselöshetens
horisont,
med magisk rymd att vara kött i;
en mjuk, tyst serietidningsrymd
i maskopi med alla fördolt goda svagheter;
seriell frigolitimagi
på baksidan av en vakant värld som plattnar
i solljus, och fryser