Jag gick en kväll,
så sakta så,
genom månsken och duggregn.
Långt, långt hemifrån.

Jag kom till en kyrkogård.
Någon hade brutit upp dess lås.
Jag gick in för att se mig om.
Ni kommer aldrig tro vad jag såg.

Där var monument och sarkofager.
Där var berättelser av en stad.
De som bott där innan,
långt långt innan jag.

Vissa hade varit hjältar.
Andra ensamma änkor.
Där låg soldater, adelsmän,
vanligt folk med handelsmän.

Jag tänkte för mig själv:
Här ska jag vila en dag,
precis som alla bortglömda
som nu låg där i sin grav.

Jag gick och regnet tilltog.
Åska hördes från okänd skog.
Jag tog skydd i ett monument.
Det var där jag läste det:

"Här vilar en okänd person,
allt han ägde var sitt ord.
Alla hans hemligheter
är begravda under denna jord."

Jag läste,
och det kom en blixt.
Den slog ner där i monumentet
just där jag sökt skydd.

Jag förstod att jag dog.
Det gick upp för mig ett ljus.
Hela tiden jag läst om andras liv,
så var jag död nu.

Jag gav ifrån mig en tyst suck.
Mitt sista ord var inte stort
Åskan rullade tillbaks.
Jag bara sa: "Det där gjorde ont."