Det restes en staty
i marmor, brons och guld.
Den föreställde en man med penna.
Den tog alla med häpnad.

Det var en reslig staty
av den store Quintilian.
Och där den stod i byn
sken den som solen i skyn.

Folk brukade där lägga blommor.
De offrade vin och öl,
allt för att hålla kritikern nöjd.
Den som inte gjorde så dog.

Dog ett tusen gånger.
Först i livet,
sen i kritikerns sånger.

Han skar av regenter,
stöpte om dem till bönder.
För den som inte skrev rätt
fick smaka på Quintilians sätt.

Alla skrivkunniga skrev för livet,
offrade hela dygnet.
Att falla i onåd hos statyn
var att bannlysas ur byn.

Så en dag kom det fram ett litet barn.
Han var på väg till skolan
när han stannade inför den stora statyn.
Men i stället för bröd hade han en penna gömd.

När alla tittade bort
skrev han något.
Något som skulle få statyn att spricka.
Han skrev: "Din lilla fitta."

Senare på dagen kom länsmarskalken.
Han hade med sig vin och öl
för att stilla kritikerns glöd.
Men när han kom fram till statyn
såg han något så oskyldigt.

Där var klottrat:
"Din lilla fitta."
Han tittade och tittade
och sedan fnittrade.

Alla i byn kom till statyn.
De läste de ord pojken gjort.
Det gick ut ett gapflabb,
och Quintilian förlorade sin makt.

För även om det var illa skrivet,
det var vulgärt,
så fanns det något sant där.

Statyn rämnade mot marken.
Dess guld blev till ur.
Dess marmor smyckade allas hus.
Och bronset blev till spjut.

Tyranniet av Quintilian var över.
Folket hade allt de behövde.
De skrev som de ville
och sparade ölet och vinet.

För en kritiker som blir fet
vet inget av vad vanligt folk vet:
att ibland kan graffitin
vara mäktigare än kritiken.