OM KRIGET KOMMER.
Mannen som inte ville vara med.
av Gunnar Martin Aronsson
--
I rollen:
Mannen.

--

Ja…
Om kriget kommer, jag menar om det verkligen kommer,
kriget, då vill jag inte vara med.
Jag säger bara: Jag VILL INTE VARA MED.
Därför har jag beslutat, att om kriget kommer, då skall jag ta
livet av mig.
(paus)

Jag funderar på det bästa sättet att ta sig av daga.
Cyanidkapsel av glas användes av många tyska
örlogsofficerare 1945, när dom visste att det var kört.
Amiral Friedeburg, till exempel, hade sagt ”Jag står inte ut
med tanken på den cirkus, som strax skall börja”, och så bet
han till.
En cyanidkapsel, en glasbehållare, som man krossar med
käkarna, som vore det en motspänstig ärta.
Ja, kanske.
Men…det hela ger mig samtidigt en olustig känsla i magen.
Man föreställer sig hur cyaniden bränner till i magsäcken och
sen sprider sitt gift genom hela kroppen.
Det går så att säga för långsamt.
I alla fall för mig.
Nej, i så fall revolver.
Det går ju i alla fall raskt.
(paus)

Vet ni, jag kommer att tänka på Ivar Kreuger i Paris, där han
står på sitt kontor med sin revolver…
Vad tänker han på då?
Jag menar: Just innan han skjuter, den där dagen 12 mars
1932?
Tänker han på de spruckna affärerna - allt som gått åt helvete
genom depressionen?
Pengarna som rinner bort, tiotsentals kronor i minuten…
Eller handlar det skammen att förlora sitt imperium?
Eller skänker han en tanke till sina fem syskon som nu får en
bror som skämmer ut hela släkten genom att självmörda sig?
Eller är det älskarinnan Ingeborg som han skulle vilja ge en
sista kyss?
Äh -
Förmodligen tänker han bara på sig själv.
Att det är synd om honom.
Jävligt synd.
Men men, revolver…jag vet just inte.
Det blir så blodigt.
Jag tycker ju synd om städarna som måste ta hand om den där
sörjan sen.
Det intorkade blodet i parketten...
Det kan vara svårt att få bort, det beror på hur länge liket legat
där det ligger.
Nej.
Nåt annat måste det bli, men vad?
Jag skulle i och för sig kunna kasta mig ut från en hög höjd…
Om ni känner till Stockholm, kanske i en gammal film, så vet
ni att Katarinahissen för en upp till en sådan hög höjd…där det
finns en bro, varifrån en del folk förr i tiden hoppade innan
man monterade upp ett inkapslande skyddsräcke som gör det
nästan omöjligt att klättra över…
Nej. Glöm det, har jag sagt till mig själv.
(skakar på huvudet)
Man kan nog kasta sig från ett höghustak eller från en rejält
hög tågbro över tjock is…
Om man faller minst tretti meter bör det väl gå…
Men det osäkert, trots allt.
Man kan faktiskt misslyckas med att döden dö.
En del har bara blivit invalidiserade.
Nej, det är inget sånt jag vill satsa på.
Det måste vara ett säkert kort.
Esset i kortleken.
Hundraprocentig död.
Trygghet.
Säkerhet.
Pang – bom! bara.
(Lätt drömmande)
Att drunkna ute till havs är väl det ideala…
Där kan man sjunka säkert i en kvart och har då fortfarande
inte kommit till botten…
Förmodligen ligger man därnere ett tag och vaggas lätt av
strömmarna, innan man ruttnar och långsamt blir uppäten av
asätare.
Men då måste man förstås ta sig ut i båt.
Ja, jag är förstås inte helt främmande för den möjligheten.
På Finlandsbåten stod jag i höstas i flera minuter i
skymningen, helt ensam, medan Sveriges konturer försvann
akterut…
Alla andra hade gått in för att äta kvällsmat i de uppdukade
restaurangerna på båten, eller dragit sig tillbaka till sina varma
hytter för natten, men jag stod därute vid relingen och fick
käftsmällar av kastvindarna och tänkte…
(paus)

Vet ni:
Om man ramlar i under natten har man 99% chans att lyckas
dö.
Den sista procenten som utgör undantaget är om man, trots att
man försökt dölja sitt tilltag, ändå olyckligt nog får ett vittne
till hoppet…
En snäll och välmenande jävel som slår alarm och kapten
kommer då, förstår ni, att vända hela fartyget för att sen cirkla
runt ett tag .
Jag vet, det är så det går till.
Först när båtens ledning gjort ett rejält försök och inte funnit
mänskan som ”fallit överbord” beslutar sig kaptenen för att ge
upp sökandet och sätta fart mot Finland igen.
Han har då gjort sin civilplikt som medmänniska, resten blir
polisens sak.
Nu är det hans ämbetsplikt att se till att resten av passagerarna
kommer fram till destinationen Åbo.
Eller Helsingfors.
Eller Mariehamn.
Vad vet jag.
Men ändå…
Att sjunka genom havets tystnad, och sjunka och sjunka…
(Paus.)

Författaren Virigina Woolf dränkte sig i en flod.
Hon fyllde sin överrock med stora stenar för att lyckas.
Men hon kunde ju ha misslyckats.
Ja, om hon kränkt av sig överrocken efter att ha ångrat sig
kunde hon säkert ha tagit sig upp igen.
Att stoppa in huvudet i en gasugn som en annan författare,
Sylvia Plath gjorde så, det är ju ett sätt som heter duga.
Gasen på bara, och sen in med skallen, sittandes på huk
framför spisen.
Men även hon kunde ju ha ångrat sig.
Det enda hon hade behövt göra hade varit att dra ut huvudet ur
ugnen innan hon blev alltför dimmig.
En tredje författare, Vilhelm Moberg gick ut i havet i
Väddöviken 8 augusti 1973. ”Klockan är tjugo över sju. Jag
går att söka i sjön, sömnen utan slut.” hade han skrivit i ett
efterlämnat brev.

En gång överdoserade jag sömntabletter.
Alltså jag var inte ute efter att dra ner ridån, inte då.
Jag ville bara sova efter att ha varit uppe hela föregående natt.
Men min flickvän Anna kom hem och fick upp mig ur sängen
och hon fick mig att spy, och sen blev det ambulans till
sjukhuset och magpumpning.
Som jag sa, det var inte meningen att jag skulle försöka ta livet
av mig – då.
Det var ju när allt verkade lugnt och ordnat här i landet.
(paus)

Vad jag vill säga är att piller kan vara en hjälp – men även här
finns det ju en finns risk att misslyckas…
Och då lever man snöpligt nog vidare.
Nu ska jag erkänna en sak:
Jag överdrev nog litet i början, när jag pratade om
Ivar Kreuger, industrimagnaten ni vet, och…ja.
(paus)

Trots min tveksamhet mot att skjuta mig har jag faktiskt
ordnat en revolver.
Jag har den här…
(Han tar fram revolvern.)
Jag har lärt mig hur man laddar.
Jag har kulor.
Nu ska jag visa hur man laddar!
(Han laddar revolvern med en patron.)
Ser ni?
Jag kan ladda.
Frågan är bara om jag vågar avlossa skottet.
Om jag vågar sätta revolvern mot tinningen.
En del säger att bästa sättet om man verkligen skall lyckas är
att sätta pipan i munnen, och sen sikta diagonalt upp.
Så här.
(Han visar hur man skall göra.)
Då skjuter man sönder vitala delar av hjärnan, och då kan man
väl säga att det definitivt är kört.
(paus)
Kanske du undrar:
Varför skjuta sig själv istället för att skjuta fiender?
Jag menar, det är ju det man gör vanligtvis i krig.
Skjuter folk alltså.
Ska man ändå dö kan man ta några med sig.
Helst så många som möjligt…
Bara det handlar om fiendefolk.
Det är i sin ordning.
Ja, det är faktiskt något som uppmuntras av Krigsmakten.
Eller Försvarsmakten, som man heter idag.
Vet ni hur man gör för att skjuta folk utan att bli straffad?
Man inrättar krigslagar, och så vänder man ut och in på
civillagarna, så det som man får livstid eller avrättas för – det
applåderas då.
Ja, i USA kan man får purpurhjärta och bronsstjärna av
Regeringen.
Vet ni att Purpurhjärtat har en liten bild av president George
Washington?
För bronshjärtat skall man verkligen ha genomfört något
heroiskt i strid. Som General Patton gjorde - han fick både

Purpurhjärtat och Bronsstjärnan.
Han blev inte mer än sextio år, så jag vet inte om han hann få
något riktigt utbyte av det där hjärtat och den där stjärnan.
Patton trodde sig vara en återfödd gammal krigare i Napoleons
armé – eller kanske en romersk legionär. I varje fall hade han
krigarsinnet färdigutbildat redan i tonåren.
Född krigare.
Och sen en väldigt död krigare.
(paus)

Nu ska jag berätta varför jag vill…
Avsluta det hela om kriget kommer.
Orsaken är att jag då får fullständig – nästan fullständig –
kontroll över förloppet…
Ingen annan ska få avgöra mitt öde utom jag själv.
Jag har kontrollen.
Jag äger kontrollen.
Förstår ni?
Det är en definitiv fördel att vara den som har kontrollen.
Fienden kan då nämligen inte tortera mig.
Ja, jag har ju läst om krigsfångar i fängelse som får gevärsslag
över njurarna – jag säger inte vad som händer då…
En del får tänderna utslagna, och så har vi tortyren när de
vägrar en sömn, utan väcker en varje gång man somnar –
människor blir till sist galna av det, vet ni det.
Och så har vi metoden där de hänger en upp och ned, och så
får man hänga där…
Och så har vi dem som får elstötar genom genitalierna…
Och dom som blir våldtagna.
Och så har vi vattentortyren, där ditt huvud trycks ned i en
tunna eller balja, så att du inte kan andas.
Och förr i tiden drog dom ju naglarna av folk.
Det kanske man kommer att göra nu också, vad vet jag.
Nej.
Jag väljer att ha kontrollen hela vägen till mållinjen.
Om kriget kommer alltså.
(Uppfordrande)
Hur har du själv lagt upp din plan?
Är du redo?
Är du inte redo så är det verkligen dags att börja göra dig i
ordning nu – redan idag!
(Han tar fram revolvern igen.)
Man kan ju också be en god vän skjuta en.
Men det samma gäller här: Det måste lyckas!
Jag kan inte låta nån jävla amatör skjuta mig!
Kulan eller kulorna måste gå igenom antingen hjärtat eller
hjärnan helt och fullt.
Så det är en riskfaktor.
Jag känner ingen som vill skjuta mig.
Tyvärr.

Blir det bråttom måste jag väl fråga nån granne…
Men vem skulle det vara, då?
Nån älgjägare, kanske med en älgstudsare.
Dom vågar kanske inte trycka av om det gäller att knäppa en
mänska i stället för en älgtjur.
Vad vet jag…
Nå - Kriget har ju inte kommit än, säger du kanske.
Men om det kommer…
OM det kommer!
Så vill jag ha det hela gjort med precision och snabbhet!
Pang bom!
Och jag föreslår att också du gör slag i saken!
Nu!
(Mannen tar nu fram broschyren ”Om krisen eller kriget
kommer”, som han haft i fickan.)
Låt mig läsa ett stycke för er, vänner.
Broschyren förtäljer oss, att om elen försvinner blir det kallt
som fan…
Ja, just så står det inte, men det är andemeningen.
Därför ska man ”samlas i ett rum” och så ska man hänga filtar
för fönstren, täcka golvet med mattor och…här kommer
uppmaningen:
”bygg en koja under ett bord för att hålla värmen”.
Koja?
Det blir nog knepigt att få baxa in en tvåbarnsfamilj under
bordet.

Så ska man ha, låt mig se…
Tre liter vatten per dygn och vuxen, och därför gäller det att
fylla på ordentligt i plastdunkarna innan det hettar till
ordentligt.
”Släck alla ljus och alternativa värmare innan ni somnar”, står
det också.
Detta beroende på eldfaran.
Sympatiskt av författarna att tänka på eldfaran.
Det här avsnittet är intressant: Om toaletten inte fungerar
under kriget kan du, citat: ” ta kraftiga plastpåsar eller
plastsäckar och placera i toalettstolen.”
Fiffigt.
Man paketerar alltså skiten lika prydligt som man gjorde med
hundskiten. Sen kan man ju slänga bort knytet i en därför
avsedd behållare ute på stan när man rastar sin vovve.
För kommunikationen föreslås att man håller sig borta från
sociala medier. Mobilen nämns lite kort men framförallt
föreslås att du använder en radio – citat: ”som drivs med
batteri, solceller eller vev”.
Just det där med vev intresserar mig också.
Vevradio?
Var finns den?
Är det ungefär som en vevgrammofon?
(gnolar)
”Jag har en liten radiola”….
(paus)

Nej, jag föredrar nog mer kontroll.
Jag funderar på om jag skulle bygga mig en elektrisk stol.
Detta då innan kriget bryter ut.
Jag tror jag skulle kunna få en helt fungerande stol – ritningar
går nämligen att hitta på nätet…
Det är ungefär som ett IKEA-bygge.
Problem är alltså inte själva byggandet utan vem som skall slå
på strömmen när fienden närmar sig?
Det är ju sannolikt svårt att slå på den själv, om man nu ska
sitta fastspänd till händer och fötter.
I alla fall måste man ju vara ordentligt fastspänd vid stolen och
inte försöka resa sig när stunden närmar sig.
Kanske man prövar med att ha högerkardan fri i alla fall, på
nåt vis lyckas man slå på strömmen…
Ja -
Det kan ju floppa ändå.
Felaktigt dragning ledningar – eller elavbrott just när man
skall komma till…
En massa arbete nedlagt och ingen lön för mödan.
(Mannen skakar på huvudet.)
Ni kanske frågar: ”Men har han inget att leva för?”
Ja…
Men varför inte vända på frågan och säga så här:
”Har DU inget att leva för?”
Va?
Du som lyssnar.
Har DU inget att leva för?
Blir det inte intressantare då – egentligen?
Vad bryr sig du om mig…
Va?
Just det.
I det närmaste ingenting.
Man är ett ingenting för andra.
En nolla.
En person som flimrar förbi bara, medan man tänker på annat.
En röst, ett ansikte, en gestalt…
Det var han, det var hon.
Jaha.
Säg mig, vad är ett ingenting värt?
Just det: Ingenting.
”Ingenting kommer av ingenting”, sa Kung Lear hos
Shakespeare.
Och det har han ju tusan så rätt i.
Man är ett ingenting som inte gör något alls för någon annan.
Man är ett tomrum.
Tomt.
Visserligen ser det ut som om det finns nån hemma i pallet –
man ser nån prata, till exempel, eller sjunga, eller dansa, eller
skratta - men det är ju egentligen alldeles tomt där bakom
pannbenet.
Ödsligt.
Det riktigt ekar.
Om man ropar hör man bara sitt eko.
Och det är ju klart:
Om man är ett ingenting, då gör det ju detsamma om man tar
och knycklar ihop detta ingenting och kastar bort det.
Eller bränner upp det.
Eller dränker det.
Eller skjuter det sönder och samman.
Eller hur?
(Han jagar upp sig.)
Ja - Bort med det!
Bort med det, bara!
Jag har ingenting att leva för och du har förmodligen ingenting
heller att leva för så…
Åt fanders med alltihop!
Bryt sönder det, krossa det, förinta det!
Låt kriget komma, bara!
Låt kriget komma!
Jag är redo!
Jag är mer än redo!

Och jag hoppas att du är redo!
***

SLUT





Mer information om verket OM KRIGET KOMMER:
Pjäsen finns även inspelad som Audio Drama via
https://evolutionx4.podbean.com/e/om-kriget-kommer-audio-drama/
Samtliga litterära rättigheter och uppsättningsrättigheter:
Gunnar Martin Aronsson och Förlaget EvolutionbyNight
Kontakt: evolutionX4drama@gmail.com
Vi har F-skattsedel.