OM KRIGET INTE KOMMER
-The Man Who Saved the World-


Tid:
En småkylig februaridag 2017.

Plats:
Fryazino, 25 kilometer nordost om Moskva.

Rollen:
Stanislav Petrov,
pensionerad överstelöjtnant och före detta ingenjör.



SCEN 1

Yes. Yes.
Come in. Come in.
Come into my kitchen…
Journalists have…
been here before…

Jaså, ni pratar ryska?
Så bra, min engelska är inte så bra.
Och fotografen?
Nehej, men då får ni väl berätta för honom vad jag sagt er.

Jag har bara kaffe att bjuda på.
Om ni inte vill ha vodka?
Min fru är borta, så det blir inte så mycket kakor…
Ja, hon är död alltså.
Men kom in, sätt er här så länge.
Vi kan gå in i vardagsrummet sen, men om ni vill börja ställa frågor kan vi ju lika gärna sitta här i köket.

(Petrov joxar nu
med koppar och kaffebryggare, under tiden som han pratar.)

Vi har bott här i Fryazino sedan…Sedan 80-talet.
Det är väl inte så tjusigt kanske, men jag har vant mig…
Men det är förstås ensamt utan min fru.
Vi var gifta i fyrtioåtta år.
Hon dog 1997, och nu är det 2017.
Tjugo långa år utan Raisa.
Men det är som är.
Min son bor hos mig ibland.
Det är bra, även om vi bråkar lite då och då.
Om småsaker.
Ja, han bäddar inte sin säng på morgonen..
Han får ligga i min frus gamla rum när han är på besök.
Men han bäddar inte sängen!
Det har jag i ryggraden som soldat…
Det går helt av sig själv när jag stigit upp.
Och han stryker inte sina skjortor!
Det gör ju alltid, även om ingen bryr sig om det så bryr jag mig om det…
Det skapar en känsla av ordning – av trygghet.

Ja, ni vill förstås att jag ska berätta…
Låt mig bara…
Kaffebryggaren är strax klar….
Vill ni ha socker?
Jag har bara socker, ingen mjölk eller grädde.
Jag dricker inte mjölk.
Ni vill inte ha lite vodka?

Ja, vi fick två barn, Yelena och Dimitri.
Yelena bor med sin familj långt bort…
Och min släkt bor i Vladviostok, ja, jag är född där…
Så det är mycket sällan de kom till Moskva.
De flesta är döda nu, alltså mina närmaste barndomsvänner.

Så det var mest vi två, Raisa och jag, när barnen gift sig och lämnat vår bostad.
Ja, inte denna bostad, det här hände i slutet av 1970-talet…
1979 var jag fyrtio år, i september det året.
Både Yelena och Dimitri hade gift sig.
Hon flyttade med sin make till S:t Petersburg och Dimitri fick jobb på en oljepråm…
Han bodde med sin fru Sonja i Usinsk…det är i norra Ryssland. Kallt som fan.
Ja, barnen flyttade, och vi blev ensamma, Raisa och jag.
Strax därefter flyttade vi hit, till Frjazino.

Men det gick ju.
Man vänjer sig.
Ja, man till och med trivs med en tydlig lunk, en rutin.
Rutin ger trygghet.
Jobbet, hem, middag och Raisa, sömn, upp till jobbet och så vidare.
Inget som stör.
Så gick vecka efter vecka, månad efter månad.

Men jag förstår att ni vill att jag ska börja berätta om den där dagen…
Ja kaffet är ju klart nu, jag ska servera er, och så går vi in i vardagsrummet.
Gå före ni, in till vänster, som ni ser…


SCEN 2

Så där, ja.
Varsågod…
Det är ju inte lika gott kaffe som när min fru levde…
Hon kunde verkligen koka kaffe!
Men kaffe är det.
Och ni kan ju få ett glas vodka om ni vill?
Jaså, inte det?
Varifrån är ni?
Schweiz?
Sverige?
Jaja, bra…Det är bra…
Det är länder som aldrig hotat oss.
Ni var aldrig med i kriget.
Det stora, alltså.

Vet ni, att man alltid brukar dela en flaska vodka till middag när det kommer gäster?
Det är som en slags…
Kommunion, förstår ni.
En slags nattvard.
Ni är väl kristna?

I stället för att dela samma flaska vin delar man samma flaska vodka.
Det är ett sätt att bli vän, en riktig vän! - med värden och värdinnan…
Och ett sätt för värden och värdinnan att bli vän med gästerna!
Nu är det ju inte någon middag, eftersom det är mitt på dagen, men jag vill i alla fall berätta för er…
om ryska traditioner.

Jaså, ni har ändrat er?
Ni kan tänka er att dela en flaska med mig?
Det gläder mig!
Då går jag och hämtar flaska och glas…

SCEN 3

Skål då, vänner!

(De tre dricker, ställer ner glasen på vardagsrumsbordet.)

Det var alltså den 25 september 1983.
Jag jobbade vid Serpuchov-15, här utanför Moskva, som den högst ansvarige officeren.
Det är alltså en kommandoanläggning, stor som en hel by.

Även om den inte var så stor då, när jag arbetade där.
Jag är ju pensionerad sedan länge…
Fast pensionen är ju en skam.

Nåja.
På Serpuchov-15 fanns – finns! - alltså ett satellitbaserat varningssystem för robotanfall…
Det ger tidiga varningar för ballistiska långdistansmissiler…och vi utgår då från att dessa i så fall avfyras från USA:s dolda kärnvapenanläggningar.
Ja just nu är det ju lugnt mellan våra nationer, men då var det…
Vad som helst kunde hända, eftersom USA pressade oss.
Den 23 mars 1983 sa president Reagan, att man skulle sätta igång en väldig kapprustning i rymden.
Det hette Strategic Defense Initiative.
Fast i tidningarna kallades det hela Star Wars, om ni minns?
Genom att installera vapen i satelliter ville man förstöra våra möjligheter att återgälda angrepp, eftersom kärnvapenbalansen våra länder emellan helt skulle upphöra.
Förstår ni?
Förstår ni vilket hot vi stod inför?


Jag hade nattskiftet under den här perioden.
Det är mellan tio och sex på morgonen.
Men jag skulle egentligen inte ha det här skiftet.
En kollega hade dock blivit sjuk, så jag kallades in som hans ersättare.

En bil väntade mig klockan nio.
Vi åkte som vanligt genom skogen och klockan kvart i tio var vi framme vid Observatoriet.
Ja, vi kallade det ju så…Observatoriet.
Anläggningen, alltså själva den centrala kommandocentralen, var ju hemlig, även om alla i trakterna visste att det var en militäranläggning.
För det var ju som en liten by, som jag sa tidigare.
Vi hade fått ett nytt datasystem, som kallades OKO.
Det var alltså ett datasystem för att uppfatta tidiga signaler av missilattacker.

Vad sa?
Nej, jag anade ingenting…
Vi hade inga speciella oroande rapporter den dagen, varken uppifrån militärstyret eller det som gäller det tekniska.
Jag kan naturligtvis inte tala om våra källor.
Även om jag är pensionerad sedan länge har jag tystnadsplikt vad gäller…
det som fortfarande är hemligstämplat.
Så länge jag lever.

Men det är nog inte så länge till.

I alla fall.

Natten började som vanligt, jag gick igenom de olika rutinåtgärderna tillsammans med mina underlydande och fick rutinmässigt in data från olika håll…
Ja, det var ju cirka 20-25 tekniker och militärer av olika rang som rörde sig i lokalerna dygnet om…
När jag gjort det jag skulle tog jag en kopp kaffe tillsammans med mina närmaste män, elektroingenjör Nikolaj Morozov och major Alexandr Pasternak, och klockan närmade sig då midnatt…
Det var precis som det brukade: alldeles lugnt.
Allt flöt på som det brukade.

Men strax innan klockan blev kvart över tolv så hände något.

Vill ni ha lite mer vodka?
Nej, då så.

Jo, det var alltså något som skedde kvart över tolv:
Larmsignalen ljöd.
Och på våra datorskärmar skärmar kunde vi se ett enda ord:
START

Vårt satellitövervakningssystem OKO hade fångat upp tidiga signaler från en amerikansk långdistansrobot.
Den hade alltså STARTAT, någonstans i Oregon, USA.
Varningssignalen hade gått igenom trettio lager av verifikationskrav väldigt snabbt.
Ja, det är våra höga säkerhetskrav…
För att undvika misstag.

Inte nog med det.
Strax därpå ljöd varningssignalen igen, och
Ordet START lyste igen.
Det innebar alltså att ännu en robot hade startat.
Strax efter detta ljud signalen en tredje gång.
Och en fjärde.
Och en femte och en sjätte.
Sex amerikanska kärnvapenbestyckade långdistansrobotar var alltså på väg mot oss.
De skulle, enligt våra tidigare beräkningar, vara framme vid sina mål inom en halvtimme.

PAUS

Min uppgift var att föra budskapet vidare i orderkedjan, så att det snabbt nådde till den militära ledningen, alltså Överkommandot Stavka VGK, jämte den politiska ledningen, alltså Politbyrån.
Jag kan inte berätta de exakta detaljerna hur detta går till,
som ni säkert förstår.
En gammal officer är ju fortfarande under tystnadsplikt när det gäller vissa känsliga saker inom Försvarsmakten.

PAUS

Ja.
Så var det.

Ursäkta att jag svettas litet.
Jag får knyta upp slipsen, tror jag…

Jag börjar alltid svettas när jag återberättar historien, trots att det var så länge sedan det hände…
Det är inget jag kan kontrollera.
Det har satt sig i min kropp, så att säga.


Ja, ni vill väl att jag fortsätter berätta…
Ni vill inte ha lite vodka?
Jaså, nehej, inte det…

Egentligen behöver jag väl inte säga något mer.
Ni vet ju vad som hände.
Jag…vägrade lyda order.
Varken general Jurij Votintsev – ja det var vår högste befälhavare vid Luftförsvaret 1983, eller politbyråns generalsekreterare Jurij Andropov – fick rapporten om en förestående kärnvapenattack mot vår land.

Så var det med det.

Jag blev senare inkallad till general Votinsevs kontor i Moskva.
Han sa att min handling ”blivit noterad” och kritiserade mig för att jag inte skrivit in en ordentlig rapport i krigsdagboken…
Medalj?
Nej, men Votsinev rekommenderade att jag borde ta ett annat, mindre stressigt arbete inom Försvarsmakten…
För… mitt eget bästa.
Det ordnades också.

PAUS

Har ni något emot att jag dricker lite vodka?
Nehej, då så…

(skruvar av kapsylen, häller upp, och dricker.)

Jag behöver ibland något uppiggande.
Det är tråkigt här, för en änkeman.
Och efter pensionen – vad har man för liv kvar, egentligen?
Va?

Jag hoppas att min son flyttar in hos mig snart…
Så jag får lite sällskap.
Jag sjunger ju på sista versen…
Så är det.
Det är hjärtat, se.

Kanske är ni de sista journalisterna som får intervjua mig.
Ingenting vet ju något om vad som händer i morgon, eller hur?
Vi vet så lite, inte sant?

(ser drömmande ut genom fönstret)

En gång i tiden skulle vi bli världens ledande nation…
Kan ni förstå det?
Kan ni förstå att vi som världens första socialistiska samhälle skulle leda resten av nationerna till samma utvecklingsstadium som vi själva hade skapat oss?

I alla fall var det ju det vi trodde.
Vi fick lära oss det i skolan, ser ni.
Vår revolution inspirerade många efter kriget…
Jag menar nu det stora kriget, det som tog slut 1945.
I Afrika och Asien startade befrielserörelserna, som ni vet.

Revolutionen…
Jag menar nu oktoberrevolutionen 1917…
Inte för att jag var med då, men…

I skolan fick vi lära oss, att Sovjet-Unionen var världens ljus.
Ryssland alltså.
Jag vet nog, hur ni skulle argumentera, ni från Väst.
Ni skulle börja prata om 1930-talet, inte sant?
Det var en svår tid, det har mina föräldrar berättat.
Jag är född först 1939…

Man menade från Statens och Partiets sida att det berodde på att man måste skydda revolutionen från kontrarevolutionärerna, som fanns överallt.
De kunde finnas på ens arbetsplats, ja till och med finnas i ens egen familj.
Man måste alltid vara på sin vakt.

Och så kom kriget…
Min far var tillhörde flygvapnet och min mor var utbildad sjuksköterska, så båda fördes in i kriget som på beställning…
Jag föddes 7 september, alltså en vecka efter krigsutbrottet 1939, och den 22 juni 1941 gick tyskarna över gränsen till Sovjetunionen, som ni vet.

Hur sa?
Jaså - ni vill jag i stället ska fortsätta berätta om ”incidenten”?
Ja, den kallades ju så – efteråt.
”Incidenten”.

Ja.
Vill ni inte ha lite att dricka?
Nehej.

(Petrov tar sig en klunk ytterligare.)

Vad som hände…
Ni vill veta vad som hände just den där natten, den 26 september 1983…
Ja, jag har ju redan sagt det:
Jag trodde det var fel någonstans i systemet, så jag skickade aldrig iväg något besked om att vi var på väg att bli anfallna av kärnvapenmissiler från USA.
Och det var fel i systemet.
I OKO-systemet.
Det hade avläst fel.

Ja.
Räcker det inte så?

PAUS

Nej, det gör det kanske inte…
Låt mig säga så här, att jag vet inte hur länge jag lever.
Jag var hos doktorn för ett halvår sedan och han sa, att det kunde gå mycket snabbt…Knall och fall, helt enkelt.
Mitt hjärta är försvagat.

SCEN 4

Så…
Jag ska berätta något för er som jag aldrig berättat för någon av de andra journalisterna och fotograferna som kommit hit för att få veta vad som hände den natten, den 26 september 1983.

Det var alltså en kvart över midnatten, när larmsignalerna – sex stycken – satte igång tätt inpå varandra. Pang-pang-pang.
Missilerna var alltså på väg mot oss…
För att förstöra våra städer, naturligtvis var Moskva det primära målet, och därpå de andra större städerna.
Men här fanns ju Kreml, som man förstås ville…
Eliminera.

Det skulle betyda, att alla människor jag älskade och höll av skulle dö – på ett ögonblick.
Om de nu inte överlevde, men under fruktansvärda plågor i år, kanske i flera decennier, innan de skulle befriats ur det helvetet.
Förstår ni?
Förstår ni vad jag säger?

Jag tror inte det.
Ni kan inte förstå.
Ni måste själva leva er in i situationen:
ALLA DE MÄNNISKOR SOM NI NÅGONSIN HAR ÄLSKAT OCH SOM NI ÄLSKAR I DENNA STUND KOMMER ATT DÖ INOM EN HALVTIMME!

Jag hade kanske tre till fem minuter på mig att reagera innan det skulle vara försent.

Men – och nu ska jag säga precis som det var…
För första gången ska jag berätta för er vad som hände…

När larmet slagits på…
Ett fruktansvärt oväsen!
Det slogs på gång, två gånger, tre, fyra, fem och sex gånger…
Jag gick fram till våra tekniker och frågade, om det handlande om ett rent tekniskt misstag på anläggningen…Ja den var ju ny, och kanske teknikerna genast kunde finna felet.
Men de hittade inget direkt tekniskt fel, inga blinkande ”fel”-lampor, utan hänvisade till att det i så fall handlade om relationen mellan våra satelliter och vår apparatur på marken, och för att undersöka det krävdes mer tid – som vi inte hade.

I ena handen hade jag telefonen och i den andra intercomen och därmed kontakten med alla de anställda.
Jag måste fatta ett beslut.
Jag satt i den fåtölj där jag tidigare druckit kaffe, och då ingenting utöver rutinarbetet hade rullat på och då ingenting alls egentligen bekymrat mig utom frågan, om jag skulle få pelmeni till middag av Raisa eller inte.
Ja, pelmeni - det är finhackat kött i degknyten…


Tanken som först for igenom mig var förstås att jag måste lyda order – jag är en militär, är uppfostrad som en militär – och en militär lyder order!
Jag måste därmed skicka iväg informationen om anfallet till staben.

Men precis när jag tänkt den tanken svartnade det för mig.
Det blev helt svart.

PAUS

Jag vet inte hur länge detta mörker varade – kanske det var i femtio-sextio sekunder…jag vet inte…
Jag satt kvar i stolen, men var inte i den.


PAUS

Tiden och rummet försvann för mig….
Och det var inget jag kunde göra åt det.
Ändå är jag ju tränad på krissituationer, som ni förstår.

Men vad är ”tränad inför ett kärnvapenanfall” – egentligen?
Att man tror att man kan skydda sig är fantasi.
Om bomben faller inom en kilometer från där du står smälter din kropp på bråkdelar av en sekund - som ett vaxljus som hamnar i glödande järn.
Står du längre ifrån, säg två kilometer, kommer strålskadorna…radioaktiviteten - att tortera dig tills du dör.
Ett radioaktivt tio kilometer högt molntäcke förstör allt biologiskt liv det kommer i beröring med.
Och nu talar jag bara om en mindre atombomb, som vid Hiroshima…
De kärnvapenbestyckade missilerna vi och amerikanerna hade 1983 hade betydligt större sprängkraft.
Amerikanerna kunde – kan! – bomba Moskva så att kanske bara ett fåtal i underjordiska skyddsrum överlever…
En tid.

PAUS

Som jag sa:
Allt var svart.
Jag hörde först ingenting, jag såg ingenting.
Det var svart.

Så…
Såg jag plötsligt en ljusstrimma…
Det var något som öppnade sig för mig, som en dörr…
Om ni tänker er att ni befinner er i en becksvart källare, stor som en flyghangar, men under jord, helt under jord, och ni inte kan orientera er alls, ni är som blinda kattungar, och någon plötsligt öppnar dörren, och ljus strömmar in och bländar er med en sådan kraft att det gör ont i ögonen….då förstår ni vad jag menar.

Då såg jag min far.
Ja han stod där…trots att han varit död länge.
Han närmade sig, och jag vågade inte röra mig ur fläcken.
När jag var barn var han…så bestämd.

Så lösgjorde sig en annan gestalt ur mörkret, och innan jag ens sett ansiktet kände jag igen henne på sättet hon gick på…hon haltade lätt på höger fot.
Det var min mor.
Och så var hon nära mig.
Och så log hon mot mig.
Det var det leendet som gjort mig så lycklig som barn.
Så fyllt av…
Hängivenhet.


Nu stod de där, framför mig.
Min mor tog min hand i sin och jag kände mig som om jag var sju år igen.
En liten pojke.

Det lyste och skimrade om dem, båda två.
Min far och min mor.
Min far lade sin hand på min axel och jag förstod vad han sa, trots att han inte öppnade munnen.
Han sa, att jag inte skulle föra meddelandet vidare, för det var ett osant meddelande.
Jag förstod inte riktigt, utan frågade, om de nu var saliga, om de hade blivit mottagna av Jesus Kristus…
De såg på varandra och log, och så vände sig mor mot mig och jag förstod vad hon sa:
”Alla blir saliga utom de orubbligt osaliga, Petrov.”
”Vilka är de osaliga?”, frågade jag mor.
”De osaliga är de som har skämt blod på sitt samvete.
De osaliga är de som vill hämnas.
De osaliga är de som aldrig kan förlåta.”

Jag minns mycket väl min fråga:
”Men måste vi inte hämnas de oförrätter som utan förskyllan drabbat oss?”
Min far tittade länge på mig.
Sedan sa han:
”Oförskyllt eller förskyllt gör detsamma. Hämnden skapar skämt blod och skämt blod gör människor osaliga.”
”Men far – du var ju själv stridspilot i det Stora Fosterländska kriget?, sa jag. ”Du sköt ner så många fiendeplan du kunde.”
”Ja”, sa min far, ”jag gjorde min plikt som jag blivit lärd. Och fienden i sina plan gjord sin plikt som de blivit lärda”.
”Då så, far”, sa jag. ” Då förstår du väl att jag måste göra min plikt?”
Och då sa han till mig…
”Följ plikten, min son, men inte den yttre plikten utan den inre plikten.”
Och sen, i nästa ögonblick, var både mor och far borta, upplösta i intet.

Så blev jag medveten om att jag åter satt i stolen, med telefonen i ena handen, och intercomen i den andra, med dussintalet människor som sprang omkring i centralhallen, och ovanför mig stod mina två närmast underlydande, den tekniskt högst ansvarige Nikolaj Morozov och major Alexandr Pasternak, och stirrade stint på mig.
Det var som om de inte alls hade uppfattat att jag varit medvetslös.
”Vad ska vi göra, Petrov?!” sa Nikolaj, som hade panik i ögonen, medan Alexandr ropade ”Du måste ringa Överkommandot nu, innan det är försent.”

Jag kom på fötter och kände en obeskrivlig styrka i min kropp, en sådan kraft jag aldrig tidigare känt.
”Nej”, sa jag till dem. ”Det måste vara ett tekniskt misstag. Korskontrollera uppgifterna, Nikolaj, och se över radarn igen”
”Radarn?” Han ville inte gå till radarn.
”Gå till radarn. Jämför satelliternas uppgifter om missilbanorna med radaruppgifterna vi har. Stämmer de överens eller inte. Vi har fortfarande tid.”
Han gick, kom tillbaka och sa, att ingenting syntes alls av de inkommande missiler på radarskärmarna. Men kanske de gick under radarn?
”Nej”, sa jag. ”Det är ett tekniskt misstag någonstans i systemet. Stäng av varningssignalerna och blås faran över.”

Jag visste inte om det var sant, men de lydde mig.
Och efter en tid, när ingenting synts på radarskärmarna, visste vi allesammans, att det hade varit ett falskt larm.
Inga kärnvapenraketer hade skjutits iväg från USA för att förgöra oss och vår nation.
Och vi slapp…
Återgälda.

När vi alla förstått att det verkligen var faran över, började faktiskt några sjunga, av lättnad…
Av glädje…
Och några kramade om varandra.
Nervositeten släppte.
Ingenting hade skett.
Men det KUNDE ha skett.
Just där och just då.
Natten den 26 september 1983.

Och det var min historia, mina herrar…
Det var min livshistoria…
Och snart är jag död för jag har svagt hjärta och doktorn har sagt att jag kan dö knall och fall och ingen kommer väl att minnas vad som stod på spel den natten…

Om ni inte skriver så att folk minns…
Det är viktigt…
Att vi minns…
Det som vi måste minnas…

För att inte…
För att inte…
Gå under.

Ja, gå under.

Men nu får ni gå, för nu vill jag sova middag.

+++
SLUT


--
Mer information
Länk till den färdiga föreställningen (gratis) via vår plattform EvolutionX4 Drama:
https://evolutionx4.podbean.com/e/om-kriget-inte-kommer-audio-drama-av-gunnar-martin-aronsson/
Samtliga rättigheter text författaren
Gunnar Martin Aronsson
och
Förlaget EvolutionbyNight,
GMA Action
Kontakt: evolutionX4drama@gmail.com