OLOF LAGERCRANTZ STÖRDA DRÖM EN SOMMARNATT ÅR 1965
Bakgrund: Det är kring midnatt. Olof drömmer. Då bankas det på porten.
Han går ut på balkongen – cirka sju meter upp från marken – till sin och Martinas lägenhet på Villagatan, Norra Djurgården, Stockholm.
Utanför har några av hans författarvänner samlats, något runda under fötterna.

ARTHUR: Olof, jag har Maria med mig! Och en flaska beaujolais av fin kvalitet! Låt oss prata om Octavio Paz!
Låt oss prata om den sydamerikanska poesirevolutionen!
OLOF: Det frestar. Jag menar då vinet! - men jag vill sova.

WINE: Jag förlåter dig, käre Olof. Men mitt hjärta tillhör Arthur, hans hjärta tillhör mig. Tillsammans strövar vi fritt men innerligt genom litteratur och språk. Och Arthur är ju så klok.
OLOF: Väna Maria, jag tackar dig med värma och låter dig famna din Arthur, med eller utan Octavios sinnliga intelligens.

EKELÖF: Släpp in mig, Olof, det är ju ganska kylig sommarnatt, som en okynnig mara tror jag väl det är.
Jag offrar mitt vett, känner av dårarnas, drinkarnas, andedräkt, men är likväl törstig. En vickning skulle välsigna mig.
OLOF: Nej, du får allt stå kvar, Gunnar. Martina sover. Värm dig med en bläcka eller tre, som du brukar. Du har ju flaskan med dig, diskret, men jag ser halsen sticka fram under rocken.

AURELL: Olof, käre vän, var nu så god och öppna porten. Ensamheten är en plåga för de i sinnet rika. Man trängtar gemenskap, man längtar ögon som bekräftar.
OLOF: Nej käre Tage, jag skall sova. Gå du hem, skalda något än mer avmätt, rök en cigarett, betrakta takets sprickor och sov sedan vackert. Gå ni - alla.

LIDMAN: Olof! Du kan inte säga till en kvinna från Missenträsk att hon skall gå hem! Fy skäms! Öppna nu!
Land skall med lag byggas och civilisation med ärlighet!
OLOF: Sara, jag beundrar dig, som du vet, men porten förblir låst. Om du insisterar: Gå då istället till Kb. Led folket som du brukar, med din viljekraft, med ett manhaftigt muntert skratt.

LINDEGREN: För helvete, Olof: Världsalltet bryter samman, det är bara du som vägrar inse det. Jag känner vulkanisk energi som måste ut genom min mun och in genom andras öron! Öppna därför porten! Låten Heimdalls gjallarhorn ljuda!
OLOF: Erik, du klarar dig, dina änglar följer dig, fastän de är lite rädda för dig, för din tyngd, dina anspråk. Tala dem tillrätta, sjung dem milda, låt orden beveka dem.

WÄSTBERG: Om du vill vara min vän, min nära och intellektuellt hederlige vän, bör du släppa in mig utan vidare argumentation. Vi är sansade människor, du och jag.
OLOF: Per, du hinner tänka fram en fulländad naturlyrisk betraktelse innan du kommit hem. Njut av sommarnatten inte minst av den anledningen, glöm mig nu bara medgörligt tills nästa gång vi råkas.

VENNBERG: Olof, du inser inte att den demokratiska socialismen bygger på generositet, intelligens och en prövande hållning via diskussioner. Släpp därför in mig – låt oss prata!
OLOF: Karl, jag tar av mig hatten för din skarpsinnighet, men timmen är sen och tankens skärpa tonar av med timmen.

FORSSELL: Olof, din käcke skurk! Tänker du låta en narr stå här menlös utan sitt hov, en munter bråkmakare som är redo att bjuda dig envig i en präktig supduell? Förstår du dock inte, att den helige Bacchus kommer att kräva sitt skålpund av den vägrande?
OLOF: Lars, låt nu lekfull vrede och flaska vila, liksom jag och Martina nu vilar.
Gå nu alla - gå - gå i frid, gå i fröjd – så ses vi på Kulturredaktionen nästa vecka.