LYSMASKEN
Ett psykogram av Gustaf Adolf Lysholm
Audio Drama av Gunnar Martin Aronsson

Jag ska berätta för dig när jag var femton...det var 1924.
Men jag börjar tidigare.
När jag var 13 år så dog min far.
Han låg där, på soffan i rummet på Skepparegatan, med en vit näsduk över ansiktet.
Det var mamma som lagt den där näsduken över honom, kanske hon var rädd för att vi
barn - jag och lillebror Bertil och storebror Hjalmar - skulle bli chockade över att se hans
ansikte.
Pappa hade en sliten skrynklig kostym på sig, mor hade tagit av honom skorna, men inte

mer än så. Vid huvudändans nattduksbord låg ett solblekt tummat nummer av Söndags-
Nisse, som nu ingen någonsin skulle läsa igen. Där låg också hans medikamenter och

cigarrfodral.
Fönstret var öppet, det var vår och varmt.
Jag kunde höra finkarna och talgoxarna kvittra.
Eftermiddagssolens strålar genom fönstret bildade ett mönster på golvet som jag
eftertänksamt betraktade.
Medan Hjalmar lät tårarna rinna var jag helt tyst - men inte av sorg.
För mig var far en främling - en person som lika gärna skulle kunna ha varit en av de där
döda som blivit påkörda av spårvagnarna i staden, folk som jag sett ligga orörliga på
marken innan ambulansen anlänt.
De var skrämmande där de låg, men ändå främmande - som skyltdockor.
Mamma var där, men hon var samlad.
Äktenskapet hade varit dåligt, min far var tolv år äldre än hon.
Ja - Jag tror att hon mest drog en suck av lättnad.

När han hade dött måste jag arbeta efter skolan genom att vara springpojke för den
strykning-inrättning som fru Jönsson hade hand om vid Skepparegatan.

2.

Jag sprang alltså omkring med en korg och hämtade upp smutstvätt till fru Jönsson, som
hon sedan tvättade, strök och stärkte och vek ihop, och sedan sprang jag tillbaka med
tvätten till ägarna. Skjortor och lakan och örngott och stärkkragar och dukar...
Och jag var alltid artig och bockade noga i farstun när de öppnade dörren för mig och jag
kom in i farstun, och oftast möttes av en tjänsteflicka i uniform. Det doftade alltid i dessa
rymliga, vackra lägenheter, om det inte var aptitretande dofter från köket var det
putsmedel eller såpa.
Det var mycket skvaller som hördes i kvarteren, men det intresserade mig inte.
Jag blev snabbt uttråkad och gäspade stort när jag tvingades höra på tisslandet och
tasslandet medan jag väntade på att kläderna blivit manglade eller strykta eller stärkta.
Pojkarna i min ålder höll mest på med busstreck, man lekte rymmare och fasttagare eller
spelade boll och - ja, de smutsade ner sig vad de än höll på med - men jag var en mycket
välartad pojke. Flickorna, ja, de hoppade hage och hade alltid förkläden på sig.
En gång dansade jag gatan fram när jag hörde Missouri-valsen från ett öppet fönster vid
Styrmansgtan eftersom jag blev så vederkvickt av tonerna.
Men några grova karlar skrattade åt mig, så jag slutade min ensamvals.
Jag rodnade av harm.
Helst ville jag undvika allt slit - alla slet ju hela tiden - och jag ville bara läsa böcker och
drömma.
Något smutsigt arbete kunde jag inte tänka mig.
Jag såg nog hur ynglingar som kom hem efter att ha varit i tjänst i fabrikerna och
maskinhallarna på Kungsholmen eller på Norrmalm var trötta och slitna när de kom
tillbaka till våra kvarter.
Jag ville inte arbeta som andra.
Nej, helst ville jag bara ligga för mig själv i ensamhet och läsa böcker.
Jag läste till exempel Edgar Allan Poe, men också svenska historiska romaner av Nils
Hydén, som “Gula brigadens hjältar” och August Cederborg, som skrivit “Den siste
snapphanen”.
Min far hade genom sin död hänsynslöst ryckt undan den möjligheten för mig.
Vi var fattiga, eftersom pappa inte lämnade något arv att tala om, han hade bara skulder i
boet som han gav till mamma och - ja, till oss barn - och eftersom varken faster eller
farbror i Danderyd därefter inte hjälpte oss med ett enda öre efter hans död, trots att de
båda var förmögna.
Vi fick ibland en slant från en faster som utvandrat till Amerika, efter det att far våldfört
sig på henne efter att ha kastat ut hennes fästman.
Mamma var inte hemma då.

2.

3.

Min far hade ägt Karlabiografen, och där såg jag en del film, förstås, jag gillade Rudolf
Valentino i “Aladdin”, och jag hade ju sett Conrad Nagel och Dorothy Patton i “Dårarnas
paradis”, till exempel - men jag kom till att föredra att titta på levande människor, på en
scen.
Och därför, när mamma sa att vi äldre barn alltid måste bidra till hushållet så ordnades det
så, att när jag blivit fjorton år 1923 fick jag anställning som konfektpojke på
Djurgårdsteatern.
Ja, anställning förresten, det var extraarbete på eftermiddagarna när skolan var över i
väntan på att jag skulle behöva söka mig ett riktigt arbete.
Men jag gick snart dit med glädje, eftersom jag kom att älska teaterns magi och de som
arbetade i den, allt i från vaktmästaren till kostymfolket och garderobiärerna och
skådespelarna.
Och i juli, vid skymningen, kom alltid en igelkott spatserande utanför entrén, som jag
brukade hälsa på.

När våren kom till Östermalm var det ett paradis - i synnerhet på söndagarna, då det var
så rofyllt på vår innergård.
Ibland kom det gatumusikanter, och alla fruar som var hemma stack ut huvudet och
lyssnade, och några generösa kastade ner kopparslantar, invirade i gamla tidningar.
Jag gick i Folkskolan vid Linnégatan och där, längre bort, på Valhallavägen stod
militärkasernerna ännu kvar, där fanns ju Svea Livgarde, och så hade vi Riddaregatan och
så de unga rekryterna som ofta tränade på Ladugårdsgärdet. Så fanns ju dragonerna.
Ibland kunde jag få se officerare rida förbi i sina blåa uniformer, och ofta marscherades det
både här och där i våra kvarter.
Deras ibland skarpa ordergivning, som man kunde höra på långt håll, skrämde mig alltid.
De lät så arga.
Utan anledning.
Mitt eget kungarike var Östermalm.
Det sträcker sig från Ladugårdslandet och över till Östra station och ända bort till
Lilljansskogen, och sedan längsmed Strandvägen och över Djurgårdsbron och så förstås
hela Djurgården till Blockhusudden, inkluderande Skansen och Djurgårdsteatern, där jag
som sagt arbetade som konfektpojke och mötte många stora skådespelare, till exempel
Gösta Ekman.
Han var alltid upptagen och omsvärmad, jag förstår egentligen inte hur han stod ut.
Så snart han inträtt på teatern kom det telefonsamtal till honom från när och fjärran,
och damen i kassan fick skrika: “Herr Ekman har telefon!

3.

4.

Herr Ekman har telefon””
Och så snart han klivit av scenen var det antingen beundrare som trängdes framför
sceningången eller besökare som tagit sig in i omklädningsrummet för att gratulera honom
och berömma honom för hans fantastiska insatser.
Det rummet var alltid fullt av blommor på kvällen.
Ja, det var en fin herre, det.
Jag putsade ibland hans skor blanka i logen, medan han själv var på scenen och jag också
ibland fick jag också ta emot blommorna som vid applådtacket skulle överräckas till
aktörerna.
En gång mötte jag honom öga mot öga.
Det var när han var på väg till scenen under mellanakten.
Han kom hastigt släntrande mot mig, och så gjorde han halt, och stirrade mig stint men
vänligt på mig, liksom examinerande mig, som om det var första gången han sett mig.
Och så sa han: “Unge man, skulle ni vilja så snäll och ge mig en sockertopp. Jag behöver
det, nämligen. Något som piggar opp.”
Förstås gav jag honom en sockertopp, som han tackade för, och genast stoppade i
munnen.
Annars var det nog så, att när jag inte hade något att göra, så satt jag ofta i den milt
upplysta foajén och drömde mig bort till segelfartyg på äventyrliga färder till Afrika eller
Amerika...eller också gick jag till en skrubb en trappa upp invid logerna, och blev
vällustig.
Ja, det pockade ju på, hela tiden... Jag var femton år.
Det var inget jag skämdes för.
Bara inskränkta och dumma människor har något att invända mot att man vill ge sig hän.
Men jag såg hela tiden till så att jag inte fläckade ner min fina röda uniform.
Efter sommarsäsongen på Djurgårdsteatern fick jag ny anställning, på Komediteatern, vid
Birger Jarlsgatan, och även den älskade jag.
När jag inte sålde konfekt så satt jag mest och drömde mig bort.
Jag läste Robert Louis Stevenson och franska äventyrsförfattare som Alexander Dumas...
Jag kunde till och med läsa på engelska, med hjälp av en ordbok som jag köpt på
antikvariat på Humlegårdsgatan.
En dag satt jag i Humlegården på en parkbänk, uppklädd i mitt röda livré, och väntade på
att jag skulle gå till Komediteatern. Ja, jag hade ett blått livré på Djugårdsteatern och ett
rött på Komediteatern, förstår du.
Då kom den här damen, en medelålders dam, fint klädd - med frasande klänningstyg, och
satte sig bredvid mig.

4.

5.

Hon log mot mig och frågade vad jag gjorde, och jag sa som det var, förstås, att jag strax
skulle gå till mitt arbete som konfektförsäljare på Komediteatern, på Birger Jarlsgatan,
och då skrattade hon och sa: “Jaså, arbetar du som är så ung?”
Det var väl dumt sagt, eftersom många fattiga som var lika gamla som jag arbetade i
mekaniska verkstäder eller stearinfabriken eller var lärlingar hos smeder och
skorstensfejare och var överallt i staden, men jag svarade artigt, att så var fallet.
Jag måste ju bidra till min familjs försörjning.
“Vad får du för lön på en kväll?” frågade damen.
Och då sa jag, att jag får de pengar, som konfekten ger, när teatern fått sitt, och det kunde
väl vara från sju kronor till femton - sjutton kronor per kväll.
Hon sa att hon var änka, och att hon nu bestämt sig för att leva livet som hon själv velat
leva det.
Jag sa, att det låter väl bra, det.
Hon sa att hon tyckte mitt livré var väldigt vacker - och det höll jag med om.
Jag var mycket stolt över uniformen.
Mamma hade den alltid i ett oklanderligt skick.
“Då förstår jag, att du inte vill smutsa ner den, och därför sitter du så prydligt”, sa damen.
Ja, så var det ju... mamma hade bett mig att vara försiktig, jag ville inte göra henne ledsen.
“Jag tycker att du är riktigt söt”, sa damen, “om du följer med mig hem så skall jag bjuda
dig på något riktigt gott”.
“Men det går inte, för jag ska strax gå iväg till Komediteatern”, sa jag.
“Nå, jag tror säkert att de klarar sig utan sin konfektpojke en enda kväll”, sa hon.
“Och jag bjuder dig på ett riktigt gott vin, ska du vet. Det har varit mycket populärt hos
de andra pojkarna”.
Jag förstod nog vart hon ville komma, men jag skakade på huvudet och sa, att jag måste
tjäna pengar i kväll, kanske jag kunde hälsa på henne en annan gång?
Nej, det var det inte tal om.
Men däremot sa damen att jag förstås inte skulle gå lottlös ifrån henne.
“Jag ger dig tjugofem kronor, vad säger du om det?”
“Vad är det jag behöver göra för de tjugofem kronorna”, sa jag.
“Du behöver inte göra nånting, bara ligga på rygg på min divan”, sa hon då, “och om du
inte vet vad en divan är, så kan man säga att det är som en slags säng”.
Då tänkte jag igenom vad hon sagt, och hon såg ju inte farlig ut, bara lite konstig, och jag
hade förstås ingenting emot tjugofem kronor.
“Tycker du om att lyssna på Madame Butterfly?”
“Jag älskar Madame Butterfly”, sa jag.

5.

6.

“Då ska jag spela den för dig, för jag ha trattgrammofon hemma”, sa hon.
Jag skulle kunna ge mamma extra pengar - utan att jag sa varifrån de kommit, förstås - och
så skulle jag själv kunna få pengar att köpa nya böcker för.
“Uniformen får inte bli veckad!” sa jag till henne.
“Nej, då” sa damen. “Vi tar av den när du kommit innanför dörrn, och så hänger vi upp
den på en galge.”
När jag skulle konfirmera mig fanns inga pengar till kostym, så mamma gick till
Oscarskyrkan, som fick fram en begagnad kostym, en kostym som jag hatade.
Jag ville nämligen inte ta emot allmosor, jag ville inte vara i skuld gentemot någon eller
några.
Och jag sa, till mamma, att om jag var missklädsam i den så vägrade jag att ha den på mig.
Efter att hon lagt ner byxbenen och sytt om den och tvättat den och strukit den och jag
såg mig i spegeln tog jag i alla fall kostymen på mig - men när det var över gömde jag
kostymen för mamma, hon hittade den aldrig igen.

På våren anlöper också flottans båtar, och de stiliga matroserna strövar omkring i staden
på kvällarna, ofta i Kungsträdgården, där de lika ofta blir uppvaktade av äldre herrar som
med ett leende gör en förfrågan.
Matroserna går sedan med herrarna till någon park, om det inte är så att det finns något
hotellrum i närheten där personalen är införstådd... då skriver herrn in sig och så låter man
den unge matrosen efter någon minut slinka efter herrn.
Ja, det finns sådana hotell också, förstår ni.
Jag kan inte se att det något fel i det.
De unga matroserna behöver förstås pengar och de äldre herrarna har det gott ställt.
Båda parter blir nöjda.
Ibland fick jag själv när jag var yngre sådana förfrågningar från äldre belevade herrar.
Men mina ljusa lockar är - så har jag förstått det - uppskattade.
“Du ser ut som en kerub med dina gyllene lockar”, sa herre till mig en gång.
Han ville gärna röra vid dessa mina lockar...Och fler än han ville de.
Och därför vägrade jag länge att frisera mig.
Ändå till den dag då min mor sa att det fick vara nog, och så gick vi till frisören på
Linnégatan.
Jag bad honom i alla fall snällt att han skulle spara en del av mina lockar.
“Om din mamma går med på det”, sa han då.
Ja, jag lyckades jag beveka henne, och klev ut från friseringen nyklippt
- men med några kerub-lockar kvar.
Och snart hade de växt ut igen.

6.

7.

Jag älskade att läsa böcker. Jag gick ofta i antikvariat.
På ett sådant, i ett antikvariat i Gamla Stan hittade jag en bok om upptäcktsresanden
Sven Hedin. Det var den första i serien, som jag dock redan hade hemma.
Men jag visste att det fanns en del två, så jag frågade antikvariatsföreståndaren om han
trodde att del två snart skulle kunna finnas att köpa. Han sa då, att han faktiskt trodde att
han hade den delen hemma hos sig, och jag var välkommen att följa med honom, han
bodde precis i närheten, på Lilla Nygatan.
Så jag följde med honom, och mycket riktigt: han bodde i närheten, och även i hans bostad
var det staplat böcker från golvet nästan upp till taket.
Han pekade på en bokhylla i ett innerrum.
“Jag tror att boken du söker finns där.”
Jag skred genast till verket - och jag hittade den!
Sven Hedins äventyr i Trans-Himalaya, volym 2!
“Vad kostar den?” frågade jag. “Jag har bara tre kronor”.
“Jaså. Ja, det är för litet”, sa han. “Men vi kanske kan komma överens ändå.”
“Hur då`”, undrade jag. “Vill herrn att jag jobbar extra i antikvariatet?”
Då log han bara och sa, att antikvariatet - det skötte han själv, men jag kunde göra något
annat.
Ja, som man anade ville han att jag skulle ligga i hans säng, vilket jag också gjorde, medan
han förlustade sig med mig.
Det gjorde mig ingenting. Det gick ganska fort, säkert var det inte mer än en kvart jag låg
där, och sedan kunde jag vända hemåt med min Sven Hedin-bok, som jag formligen
slukade.
Ibland undrade mamma var jag varit, när jag kommit hem sent.
Jag hade väl inte följt med några fula gubbar.
Och så sa hon att en pojke hade råkat illa ut i Lilljans-skogen när hon följt med en sådan
man.
Men ingen jag träffade var någonsin elak mot mig.
Ni kanske undrar varför jag kallats “Lysmasken”.
Det var ju ett öknamn som jag fick av mina skolkamrater...
Ja, från början var det ju bara en elak förvrängning av mitt efternamn Lysholm, men sedan
tyckte jag att det var något som stämde: Lysmasken, det är jag det, men lysmaskarna - så
tänkte jag efter hand - det är ju.... vi alla, vi är så att säga självlysande, allihopa.
Ingen lyser åt oss i mörkret. Vi får hjälpa oss själva.
Och under dagen håller vi oss gärna undan...från dem som kan skada oss.

7.

8.

Vi får signalera till andra mänskliga lysmaskar för att bli igenkända, precis som
lysmaskarna i skogen...”Här är jag!”
Ja - Tillbaka till sommaren 1924:
Jag har alltid älskat Strandvägen, med alla dessa skärgårdsbåtar på rad...
För mig doftar de alltid av äventyr, och möjligheter.
Örlogsfregatter, fullriggare - alla dessa underbara segelfartyg...
Att bli jungman var en dröm, jag hade ju läst “Frank Mildmay”, Percival Keen” och
“Peter Simple” och andra sjömansromaner...

Kanske det var de som lite senare fick mig att söka anställning på Amerikabåtarna,.
När jag var 16 så ordnade jag ett sjöfartskort, jag ville - ut...
Jag fick plats på Kungsholm som servitör och så reste jag alltså iväg till Amerika och
Karibien och Centralamerika och tillbaka...
Ja, även om vi var kort tid i hamn var det fantastiskt att resa ut i världen.
De flesta anställda på Kungsholm passade på att gå till bordeller så snart vi anlöpt i hamn,
men inte jag.
Jag var övertygad om att man kunde bli svårt sjuk av sådant, och det visade sig ofta att jag
hade rätt, när någon av de andra matroserna fick uppsöka personalläkaren som vi hade
ombord.
Det var fritt och bra på resorna - vi var mest pojkar i tjänstestaben, vi som hade hand om
servering och uppassning och städning och så...
Ja, det var många som tyckte om...pojkar.
Men ingen av gästerna brydde sig om det, alla anställda sjömansgossar var dessutom
noggranna på så vis, att deras förehavanden aldrig syntes - ingen som hade köpt biljett
hade orsak att bli förargad.
Allt var snyggt och rent.
Och även om de kanske anade något - vad skulle väl det nu gjort?
När man är ute på havet gäller liksom andra regler, det vet både passagerna och
besättningen. Man kastar loss från vardagen, ja vardagen upphör i viss mån att existera...
Vi observerade, att flera av gästerna ibland bytte sängpartner under Atlantfärden.
Och det var inget särskilt med det.
Hur som helst:
Just på Kungsholm och Gripsholm, de stora Amerikabåtarna, var det känt att man kunde
vara...sig själv, och därför var det många som sökte sig dit, förstår du.
Alla var renliga, måna om sin hälsa.

8.

9.
Det var aldrig något...smutsigt, som när jag i Humlegården kunde möta män som ville att
jag skulle följa dem en bit bort...till någon offentlig toalett.
Nej tack!
Jag uppskattade detta havens brödraskap just på grund av...vår gemensamma inställning
att vi hade det rent och snyggt överallt.
Alltid välvårdade, snygga, hade rena uniformer, och alla hade ett oklanderligt
uppförande...Ingen av oss uppassare hade gått i någon sjömansskola, det var i stället en
slags kamratutbildning som man fick, så snart man gick ombord...och du kan inte ana hur
den gick till. De äldre uppfostrade alltså de yngre.
Det blev en del elakheter, bland annat rullade de mig i stinkande matavfall och döpte mig
till Lysmasken den förste av Östermalm medan de sprutade öl och champagne av den
billigare sorten på mig - men om det nu hade varit något otrevligt så glömdes det snart
bort, när man blivit accepterad som en av dem.
Och alla gick ju igenom invigningsceremonin, så det fanns ingen orättvisa i det.
Dagarna på sjön gjorde att jag blev allt mer skicklig på att bemöta alla slags människor.
När jag klivit i land igen och fått anställning först som smörgåsnisse och sedan som
servitör på lilla Grand på Narvavägen visste jag hur jag skulle kunna hantera även de som
skäller och gormar och förolämpar.
Jag ger dem ett leende.
Ett leende.
Jag går aldrig i svaromål.
Jag trivdes bra, i alla fall så länge gästerna var belevade, bemötte oss som likar.
Men ibland...de verkade se på oss servitörer som slavar.
Oförskämt!
Respekten fanns inte där!
Inte för att jag själv är framfusig ...
Så här är det, förstår du:
En riktig servitör möter aldrig en gästs blick rakt framifrån - om det inte är så gästen direkt
tilltalar oss.
Det korrekta är att stå diagonalt mot gästen eller vid sidan av gästen.
Men vissa gäster accepterade inte kutymen.
De tog bara en titt på menyn och gav order - och gav inte ens servitören ett ynka
ögonkast.
Respektlöst!
Vi har ju ett för gästerna hemligt språk, vi som arbetat i kök - vi kan snabbt förmedla en
bild av vilka kvaliteter en inkommande gäst eller ett sällskap har.

9.

10.
Vilka som var kända för att ge bra med dricks och vilka som var riktiga snåljåpar, till
exempel.
När snåljåparna kom innanför dörren singlade vi ibland slant om vem som skulle tvingas ta
deras bord...Aktuarien Malmér till exempel, gav knappt någon dricks alls.
Detsamma gällde när det kom gäster som...som hovrättsrådet Litmanson till exempel.
Fast av motsatt anledning: Han gav nämligen alltid rikligt med dricks, och vi utkämpade
mindre fältslag inne i köket om vem som skulle betjäna honom...
Ja, jag överdriver nu lite, förstås, vi kivades aldrig allvarligt, men de extra slantarna var ju
viktiga för oss.
Att sjunka till samma nivå som berusade gäster skulle aldrig falla mig in.
Den druckne är en sorglig syn, uppför sig värre än svin som bökar i trågen.
När somliga druckit över en viss gräns kommer deras demoner fram, så jag blir inte
överraskad.
Jag behandlar dem alla dessa drinkare - finare herrar och inte så fina herrar - sällan några
damer - som en hospitalvårdare skulle behandla sina dårar - med tålamod och ännu mer
tålamod.
Man får ta dem med lämpor.l
Jag ger dem vad de beställer.
Jag ler vänligt, och svarar vänligt.
Skäller de på mig tar jag inte åt mig.
Det rinner av mig.
Försöker de röra min arm medan jag tar en order tar jag bara ett litet steg åt höger eller
vänster så att de tvingas släppa taget.
Jag behåller kontrollen, medan de mister den, minut för minut, och blir allt mer eländiga.
Om det är någon som de förödmjukar, så är det sig själva.

Efter arbetet på Grand på Narvavägen fick jag anställning på andra krogar, och livet gick
under många år vidare...
Låt mig sammanfatta mitt liv så här:
Min mamma flyttade in till mig på Regeringsgatan sedan huset på Skepparegatan rivits.
Ja, vart skulle hon annars tagit vägen?
Där väntade alltid kvällsmat på mig när jag kom hem från restaurangen - några smörgåsar
med pålägg och mjölk som hon lagt på en stol invid sängen - hon själv hade ju gått och
lagt sig när jag kommit hem - och nästa morgon klev hon upp före mig och så gjorde hon
alltid en grötfrukost åt mig innan jag gick iväg till arbetet.
Varje dag och varje kväll samma rytm.
Och jag reste förstås ingenstans, för vad skulle mamma göra då?

10.

11.

Nej -
Dessutom ville hon inte resa bort, hon kände sig mest trygg i Stockholm.
Min mamma tog hand om mig tills hon dog.
Ja -
Under den sista tiden har jag arbetat på Östra station.
Ja -
Solen går ned och upp igen, och så är det en ny arbetsdag, och jag ger mig iväg tidigt,
jag går gärna genom parken mot Östra station, det är så uppfriskande på våren och på
sommaren.
På hösten blir jag mer vemodig, ja, lite sorgsen.
Något dör, inte bara en sak utan allt.
Dör.
Jag längtar tillbaka till tiden som konfektpojke på Djurgårdsteatern och
Komediteatern...alla dessa vackra, hövliga människor som förstod att föra sig.
Etikett var inte ett skällsord, utan ett sätt att leva.

Ibland brukar jag efter arbetet vandra i natten...
Utan direkt mål.
Jag tänker...jag funderar på livet.
Och kanske jag även då kan möta en äldre, distingerad herre som känner igen mig...
Från förr.
Minns vad jag sa: Lysmasken - lysmaskarna - är ju självlysande...
Ingen lyser åt dem i mörkret.
De signalerar med ljussignaler...och är bara aktiva på natten, de trivs bäst på natten!
Jag bjuder aldrig hem någon hit.
Nej, det skulle kännas som om jag frivilligt släppte in en inkräktare...
Det vill jag inte.
Tidigare kunde jag inte, för då bodde ju mamma här, och sedan, efter hennes död, så vill
jag inte.
Det blev tomt men jag känner hennes närvaro fortfarande...
Hennes morgonrock finns fortfarande på hängaren i garderoben, och hennes smycken
ligger i en ask därinne.
Jag kunde inte förmå mig att slänga bort de här sakerna som varit så viktiga för mamma.
Och -
Andras främmande lukter, andras svett i mina sängkläder...
Det kan ta dagar att få bort!

11.

12.

Nej tack!

När mor låg på sitt yttersta propsade hon på att vi skulle köpa den billigaste kisttypen.
“Menar mamma att ligga i en kista av spånplattor?” frågade jag förbryllat.
“Nej, det är ju inte en riktig kista”, sa hon då. “Det är bara ett modernt påhitt.”
Men en enkel furukista skulle det vara.
Alltså av tall.
Så jag gjorde som hon sa - men det blev ändå ett stort hål i plånboken.
En servitör har inte så hög lön som han borde ha - det har jag sagt många gånger, men
ingen lyssnar ju.
Mamma hade ju knappt någon pension..så jag fick arbeta extrapass under några månader...
Först arbetade jag övertid för mammas räkning och sedan kom jag ju att tänka på att jag ju
behövde tjäna ihop till min egen begravning också.
Då gjorde jag det.
Mina bröder är redan borta, deras barn intresserar sig nog inte för mig, och min farbror och
faster är förstås döda sedan länge, så jag vet inte vilka släktingar som kommer att närvara.
Kanske det bara blir prästen och jag, där jag ligger i min kista.
Han får hålla talet ändå.
Ja, det är som det är och det blir som det blir.
Men jag har talat med en begravningsbyrå på Östermalm och pengar är redan insatta på
konto för alltihop - kista och ritual och begravningstal och gravplats - så formaliteterna är
avklarade.
Ingen smuts.
Ingen skuld.
Jag är inte skyldig någon något alls.
När jag är död är jag död, och så är det bra med det.
Då har jag levt klart.
Tack för mig.
--
****************************************************************************

Mer information:
Länk till den färdiga föreställningen (gratis) via vår plattform EvolutionX4 Drama:
https://evolutionx4.podbean.com/e/lysmasken-ett-psykogram-for-gustaf-adolf-lysholm-audio-drama-av-gunnar-martin-aronsson-produktion-evolution-x4-drama/
Samtliga rättigheter författaren
Gunnar Martin Aronsson
och
Förlaget EvolutionbyNight,
GMA Action
Kontakt: evolutionX4drama@gmail.com