Karl kommer in på den tomma scenen.

KARL:
Det är inte som du tror.
Du kanske tror att jag är en sån, men det stämmer inte.
Jag är helt frisk!

Jag vet inte ens vad det är, det där, om jag ska vara helt ärlig.
Det låter bara konstigt i mina öron.
Pyrola, däremot, det vet jag vad det är.
Det är en blomma.
Kallas även Vintergröna eller, om man så vill, Rundbladig Vitpyrola.
Det där med grönt och rött kan ju verka lite förvirrande, men det passar mig bra.
Det är något ospecifikt, något undanglidande, eller hur?
Men stilig är den ju.
Om man skulle hitta på ett namn för mig tycker jag bättre om Pyrola.
Då skulle det bli Pyrolaman.
Det låter riktigt trevligt, eller hur?

(Som om han talar om någon helt annan.)

Pyrolamannen delar med sig av sina vita, vackra, blommor till alla och envar som råkar finnas i närheten.
Han strör blommorna när han går, till höger och vänster – som man ju gör i Indien, under paraderna. Men firar något stort och viktigt.
Pyrolamannen är generös, snäll och vill alla gott.

Det är sant, att jag tycker eld är vackert att se på – men vem tycker inte det?
Det finns något magiskt över eld…
Det är också ett naturelement. Jord, Vatten, Luft – och Eld.
Och ända sen man lämnade apstadiet och började begripa att man kunde göra upp eld har vi här också begynnelsen av civilisationen.

Allt började med elden…
ALLT!

Som barn brukade jag stirra in i lågan i flera minuter.
Älskade hur den rytmiskt fladdrade sig fram och tillbaka.
Fram och tillbaka.
Jag tyckte att den levde.
Jag ville prata med den.
Och då gjorde jag det.
Jag frågade lågan olika saker, och så fick jag svar, tyckte jag.
Elden blev liksom min vän.
Men en gång förde jag in mitt finger i ljuset och ljuset högg tillbaka, snabbt och hårt som en spottkobra.
Na´ja nigrico’llis.
Jag förstod då, att man måste hålla sig väl med elden.
Man måste offra litet.
Man måste böja sig under den starkare.
Den som har makt.

PAUS

I skolan hade jag knappt några vänner.
Jag läste mycket därför att jag inte hade några vänner.
Eller också hade jag inte vänner därför att jag läste så mycket.
Ibland är det svårt att skilja det ena från det andra, eller hur?

En del folk tror jag är dum för att jag går för mig själv.
Eller för att jag går klädd så här, i slitna kläder.
Men jag är skarp som ett rakblad i skallen.
Jag kan uttrycka mig!
Jag kan faktiskt ords betydelse och valörer!
Jag har läst Platon, Darwin, Kant och Hegel!
Man kan väl läsa böcker utan att gå på Universitet!
Jag förstår mycket, mycket mer än folk tror!
(pustar ut)

”Han har läshuvud”, som man brukade säga förr.
Jag hade bra betyg. Mycket bra.
Och jag studerade faktiskt ett år på Universitet.
Ja, det är inte många som tror det, eftersom jag, som sagt, ser lite luggsliten ut.
Det var flera år sen jag köpte en rock och ett par jeans.
Hur som helst:
Jag började studera till veterinär.

Varför?
Jag har alltid tyckte bättre om djur än om människor.
Ormar, till exempel.
Jag tycker mycket om Korallormen. Micrurus.
Ja, släktet Micrurus, alltså.
Korallormar.
Djur indelas på många olika sätt, förstår ni.
Bland annat släkter…
Det för att man skall förstå sammanhang…
Hur djuren ingår i sammanhang…
Relationer.
Den är vacker, korallormen.
Röd- , svart-, och gulbandad…
Den är giftig.

(Med plötsligt häftighet)

Men man måste FÖRSTÅ varför den är giftig!
Det gör inte folk.

Men det var ganska tråkigt på Universitetet… så jag slutade.
”Hoppade av”, som man brukar säga idag, anno 1969.
Böcker, tänkte jag, dom kan jag väl läsa ändå.
Sen… visste jag inte riktigt vad jag skulle göra.

Mina föräldrar?
Dom är döda, nu - båda två.
Dom dog på samma dag, faktiskt.
Det var nån olycka – jag minns inte riktigt.
Allt det där är som i ett dimmoln.
Det är så länge sen som det skedde.
Sex år sen.
Eller kanske det var sju år sen?

PAUS

Så jag lever ensam.
Nån flicka har jag fortfarande inte träffat.
Jag är trettio nu.
I gymnasiet hade väl alla pojkar någon flicka…
I alla fall verkade det så.
Alla utom jag.
Inte ens före olyckan hade jag nån flicka.
Visst låter det konstigt - men vad skulle jag göra?

(med plötslig vrede)

Det gjorde mig förresten ingenting.
Ingenting alls!
Flickor…
Dom bara fnittrade och pratade strunt!

Jag köpte istället ett par ormar och ett terrarium.
Två mindre majsormar.
Elaphe guttata.
Det var väldigt vilsamt att se på dom.
Dom tog det lugnt, dom.
Enda gången det blev fart i dom var dom skulle matas.
Med möss.
Ja, döda möss, alltså.
En gång ville jag se hur det gick till…
Så jag köpte en levande mus och slängde ner i terrariet.
Det var ju ganska spännande, ett jävla pipande - men det varade ju inte så länge.
Ormen attackerade, poff! och så var det inte mer med det.
Sen dess har jag struntat i att använda levande möss.
Jag förstår ju nu precis hur det går till.

Jag lever för mig själv.
När mina föräldrar dött fick jag en lägenhet av socialförvaltningen.
Ett krypin.
Alltså jag lever med mina ormar.
Majsormar.
Så helt ensam är jag inte.
Tro nu inte det.


PAUS

Jag har sjukpension.
Men jag är inte sjuk.
Jag råkade ut för en olycka, helt enkelt.
Sedan dess är jag sjukpensionär.
Förtidspensionär.

Det är bra, det.
Jag behöver inte arbeta mer.
Det är väldigt ansträngande att arbeta, nämligen.

I stället går jag ofta ut i naturen.
Det är bra att gå ut i naturen.
Jag brukar trivas bra i naturen.
Med djuren och så.

PAUS

Ibland kommer jag förbi hus inne i skogen.
Stugor alltså.
Jag undrar ofta vad dom gör därinne?
Jag menar: nåt måste dom ju göra!
Äter dom?
Sover dom?
Tittar dom på TV?

Ibland…
Ibland går jag faktiskt fram till nåt fönster och kikar in.
Jag undrar helt enkelt vad dom håller på med.
En gång fick jag för mig att jag skulle ringa på.

Bara säga: ”God dag god dag, hur står det till? Jag är bara en enkel vandrare…Kanske man kan få sig en kopp kaffe?”
Tänk om man blivit inbjuden…
Det att bli välkomnad!


PAUS

Men jag ringde aldrig på.
Jag gick vidare in i skogen…

Vet ni:
En gång fanns det nåt därinne i den täta granskogen.
Nåt…väldigt stort.
Det här var i skymningen, så jag såg ingenting.
Det var ett töcken. En massiv dimma.
Bara att det var nåt som rörde sig därinne…bakom trädstammarna.
Något väldigt…stort.
Det kändes som om denna varelse bara stod där, och liksom glodde på mig, beredd att vilket ögonblick som helst komma utstörtande för att trampa ner mig eller spetsa mig på horn eller äta upp mig.
Men ingen varelse kom.
Jag tror den respekterade mig.

(slår om)
Nej, egentligen är jag ju en glad, fryntlig människa!
Jag är en riktig pyrolaman, skulle jag vilja säga!
Jag skulle vilja sprida glädje vart jag än går.
Kasta blommor åt höger och åt vänster!

PAUS

Men ingen uppskattar en pyrolaman.
Ingen förstår.

PAUS

Ja.
Jag är alltså sjukpensionär.
Det var en olycka.
Jag vill inte orda så mycket om det, mer än att det var några jävlar som var efter mig redan när jag började i gymnasiet.
Såna där typer som hade skinnpaj och rökte.
Jag var sjutton den sommaren 1956.
Jag mötte dom i skymningen när jag var på väg hem till efter att ha köpt cigaretter, smör och mjölk.
Vi bodde då i en stuga några kilometer från Konsum.
Ja, alltså i Sickla.
Casco hade en limfabrik där och pappa arbetade på Casco.
Jag tror han blev litet konstig av limmet efter några år.
Ja.

Dom kom från ingenstans.
Som ur ett dimmoln.
Dom var fyra.
Fyra mot en.


PAUS

Dom kasta’ ner mig från en viadukt, så jag slog i ryggen och huvet mot gatan.
Ja, dom mena inget med det, sa dom sen.
Dom var ju fulla.
Dom ville bara skoja litet, som dom sa sen.
Det var ju lördagskväll.
Det var inte meningen att dom skulle tappa mig.
Dom skulle bara få mig att pipa litet, sa dom sen.
Inget kunde bevisas så det blev inget straff utmätt.

PAUS

Cirka tjugofem-trettio procents invaliditet, sa doktorn sen.
Efter det fick jag svårt att gå upprätt och fick svårt att greppa med höger hand.
Det är som om jag inte har nån kraft alls i höger hand, förstår ni.
Så jag får göra det mesta med vänster hand.
Bära, till exempel.
Allt som jag burit tungt har jag burit med vänstern.
Visst, högerkardan kan göra litet också, det som inte kräver nån större ansträngning.
Jag kan vända blad i en tidning, till exempel.
Igår läste jag förresten om en kille som åkt fast.
Men det var inte jag.
Tralala.
Nej, fast vill man inte åka.

PAUS

Ni kanske undrar hur jag går till väga?
Det är egentligen ganska enkelt.
Man gör det alltid i skymningen.
Då är det lättast att smita undan och samtidigt blir det ju väldigt vackert.
Ja, med elden alltså.
Den blå timmen, heter den inte så?
Jag vill att det ska va’ vackert.
Mycket vackert.
Elden är vacker.
Den är lika skön som vitpyrola.
Det är som om jag strör ut pyrola, tycker jag…
Till höger och vänster.
Som man gör i Indien, när man ska fira nåt.
”Ser ni det sköna?” brukar jag tänka.

PAUS

Därför kallar jag mig pyrolaman!

PAUS

En del undrar säkert: ”Varför gör han det?”

Men det ju bara för att de inte förstår…
Har ni hört talas om begär?
När begäret smyger på en, långsamt och obevekligt…
Kan jag förstås försöka vissla och försöka tänka på nåt annat…
Men i längden är det meningslöst:
Begäret kommer nämligen tillbaka, ser ni.
Det kommer alltid tillbaka.

Det är inte märkligare än att folk sträcker sig efter en ny cigarett efter ett tag…om dom är rökare.
Som min pappa, till exempel.
Han kunde inte sluta.
Men han VILLE inte sluta heller.
Nej.
Hans begär sa honom, att han skulle ta en ny cigarett, förstår ni.
Och då VILLE han ta en cigarett, och så TOG han en ny cigarett.
Och DET blir det aldrig nåt tjafs om.
Mamma vädrade bara ut så mycket hon kunde.
Lyssna nu:
Jag själv röker inte ens!
Och dessutom är jag är nykterist!
Precis som min pappa.

Jag har en väldigt god självdisciplin, skulle jag vilja säga!
Men…

PAUS

Jag har en svaghet.
En enda svaghet.

Vad är det, kanske ni undrar?
Svaret är: Eld.

Jag älskar när elden får fäste i trät, när elden plötsligt och överraskande tar fart, jag älskar de stolta lågorna som reser sig när branden är som mest utvecklad, som mest mäktig och skön.
Jag älskar till och med efterbörden, när det bara är glöd kvar…
Det skimrar så vackert, och pulserar, och liksom andas…
Det är som om elden LEVER.
Kan ni förstå det?

Nä, det kan ni nog inte.
Jag känner mig ganska ensam…
Ganska ensam om att vara eldens ödmjuke och hörsammande tjänare på jorden.
Eller i alla fall i Sverige.
Faktiskt mycket ensam.

(I artificiellt, gällt tonfall)

Men glad ändå!

PAUS

Ni undrar förstås vad det är för slags begär.
Jo, jag kan tänka mig det.
Det beror på att ni inte förstår.
Det är knappt nån människa alls som begriper.

Men låt mig då säga så här…
När jag står där, framme vid huset….
i skymningen…
alldeles ensam…
Då har jag alltid med mig en liten dunk bensin med mig, förstås…
Den kluckar så fint och doftar så gott från min ryggsäck…
Och jag har alltid ordentligt med tändstickor med mig.
Aldrig tändare.
Jag vet, att om jag skulle tappa en cigarettändare, en sån där av metall, Ronson, till exempel, då skulle det kunna bli problem för mig…
Polisen kommer ju ut tillsammans med brandkåren, vet ni…
Man vill undersöka om eldsvådan på något vis har med brottsliga aktivitet att skaffa…

(Upprört)

Och jag har faktiskt nog med problem!

(Lugn igen)

Så jag har i stället en stor ask med många, många tändstickor.

Alltså, medan jag står där…
Redo att göra det…
Händer något i min kropp…
Det är det där suget som jag pratat om…
Begäret.
Begäret säger man inte nej till – det kommer till mig som en trogen hund, och sen vill den mer och mer av mig…

Och jag kan inte säga nej ens om jag hade velat…
Det pirrar i mig, från tårna upp genom mellangärdet och upp till bakhuvet.
Därför att när jag tänker på att jag i nästa ögonblick ska skapa elden från det osynliga…
Då.
Jag vet inte om jag kan säga det här till er…
Men så här är det: jag får ståfräs av det.
Så är det.
Hela min kropp blir laddad som ett batteri, elektrifierad, och jag får sånt där tunnelseende, som det kallas….Man ser bara det man vill se.
Jag ser bara det jag ska göra och det jag måste göra, och det ska fan ingen annan kunna hindra mig från att göra…

(som om han vore nån annan)

INGEN SKA HINDRA MIG!

PAUS

Och det bli ännu bättre:
När jag väl har tänt elden, och förvissat mig om att den kommer att ta sig, och jag går bort till den där utkikspunkten som jag alltid har planerat in sedan tidigare, ett ställe där jag kan övervaka det som sker…

När jag står där, förstår ni, och ser det gloriösa skådespeleriet: elden som slickar och brusar, eldflagorna som virvlar runt i luften, och så hettan, den där massiva hettan som jag kan känna slå emot mig ända därifrån…när elden äter upp delar av huset…då…
Ni måste förstå att…
I det ögonblicket är jag inte längre mig själv:
JAG ÄR ELDEN.

PAUS

Det är sant.
Jag har i det ögonblicket försvunnit och blivit ett med elden.
Och elden växer sig stark och mäktig och äter upp huset…
Äter och äter och äter och när brandkåren väl kommer med påslagna sirener…
Då går det för mig.
Det sprutar.

Det är JAG som har gjort detta!
Det är JAG som fött elden och gått in i elden och det är jag som blivit elden!
Och det är JAG som är härskare!

Brandkåren kan göra vad de vill, men jag har ändå vunnit.
Elden har alltid hunnit sluka delar av huset eller stugan och det är jag som har gjort det.

Ni måste förstå känslan…!
Det är alltså JAG – Karl Pettersson – som har gjort det!
Jag har VUNNIT!

Ni måste förstå…
Ni måste förstå känslan…
Känslan av…
TRIUMF!

Jag har låtit segern bli verklig och sann där - i skymningen…
och i stället för att knacka på och vara artig och foglig och ha mössan i hand och be om en kopp kaffe så har jag…

TAGIT MAKTEN.

Ni måste förstå det!

Och – förstår ni det inte nu, förstår ni det aldrig.
Då ger jag upp.
Då ger jag helt upp försöken att förklara vad en
PYROLAMAN är för en man.
Men då är det inte mitt fel, för ni har nu fått alla nycklar, ni har fått alla nödvändiga förklaringar.
Det enda ni behöver göra är att använda ert förnuft.

Men GÖR DET då!
Jag kan inte stå här och slösa bort hela dan på er!

Jag måste snart iväg igen…
Det är snart skymning igen, förstår ni…
Och sommaren är mild och skön…och luften är torr och varm…
Vitpyrolan blommar.
Och jag har med mig min bensindunk i ryggsäcken…
Och kommer snart att ta fram den.
Den kluckar lika skönt och tryggt som alltid.

Om jag har sett ut vilket hus jag ska tända på idag?
Ja, det har jag, men det är förstås ingenting jag berättar för er.
Jag tror nämligen inte att ni kan behålla en hemlighet.
Så jag behåller detta för mig själv.

PAUS

Men en sak vill jag att ni ska veta:
Jag är en riktig PYROLAMAN.
En sån är blyg, generös, snäll och ler mycket.
Vill ingen något illa.
Blir lessen om nån blir lessen.
Ja, jag vill egentligen bara sprida glädje omkring mig, och kasta fång av Vitpyrola till folk på ömse sidor om mig på gator och torg.
Vart än jag går.

”Se nu detta vackra!” vill jag ropa till människor.

”Ser ni inte hur vackert det är?!”

Ja - Nu talar jag alltså om Elden.
Ser ni inte Eldens oerhörda, intensiva skönhet, när den stolt, frimodigt grymt och mäktigt reser sig mot himlen och vrålar av lust?
Märker ni inte den där njutningen hos Elden, när den lyckas bränna sig fram genom allt, allt, allt i en genomströmmande extas?

Märker ni inte hur Elden bryter ner allt motstånd, förgör helvetets alla jävlar tills bara en eländig svart kolsörja kvarstår?

Varför den gör det?
Därför att denna vår bländande, extatiska, monumentala grymma mäktiga sköna obevekliga Drottning av Eld - kräver rättvisa!
Förstår ni inte att vi måste underkasta oss Regentens vilja och att vi villkorslöst måste lyda Hennes direktiv?
Att vi måste offra oss?
Att våra egna, futtiga små liv inte betyder nåt.
Vi är inte mer än pipande eländiga möss som gömmer oss så fort vi anar oråd.
Vår feghet är skamlig.
Vi måste ge oss hän åt något större för att bli större själva.
Bli riktigt storartade människor som är villiga att offra sig för något större.
Annars blir våra liv fullständigt meningslösa.
Meningslösa.

Förstår ni inte det?


Nej - man förstår mig inte.

Inte alls.

Ingen förstår en Pyrolaman.

+++
SLUT

--
Länk till den färdiga föreställningen (gratis) via vår plattform EvolutionX4 Drama:
https://evolutionx4.podbean.com/e/karl-petterson-pyrolaman/
Samtliga rättigheter författaren
Gunnar Martin Aronsson
och
Förlaget EvolutionbyNight,
GMA Action
Kontakt: evolutionX4drama@gmail.com