Men varför? (utbrast han i ett vrålande skick! )

Han blåste ut ljuset på bordet framför våra ögon
Bestämdheten var total.
Ingen vågade ifrågasätta hans agerande.

Kroppsspråket avgjorde att inget hade med tvekans kraftlöshet att göra.

Tystnaden som nu uppkom vid bordet gav alla rysningar och påminnelser om tidigare lynnigheter.

Den där opålitliga mannen vars berusning förtog allas längtan.
Längtan efter högtider, firande och umgänge var numera en kedja runt var
mans hals.
En kedja av skräck och dolda ord i förstummade ansikten.

Jag öppnade försiktigt munnen och sa - Men hon fyller ju år våran fina
Herta.

Han utbrast -År är inget att fira!
Bara löjliga människor utan vilja som ska styra andras
plånböcker! Det är ett satans hitte på och en skam för människan!

Vi svalde orden och tittade sorgset på tårtan med ljus.
Det var ingen idé att tända dom. Ljusen.

Allt var släckt i våran släkt.