När de vilda stormarna kommer på besök
dansar träden till dess susande rytm
Desperat försöker de med sina grenar
följa, för att om än få nudda den tomma
den svarta sfärens yta med knopparna

högt däruppe där klockorna stannar
där köttets färger bleknar till en och samma
och där språkets babyloniska tunga återställs
i evig tystnad

Ty sfären ekar ödmjukt tillbaka:
Först när missilerna
och de svarta molnens kungar
drottningar och prinsar
slutat stoltsera till marscherandet
av bomberna och gravfältens
barocka segersång,

då kistornas gapande gravar
blivit fyllda med dess egna
förmultnande väsen,
först då öppnas portarna
för homosapiens intågande
att fira sin återfödelse utanför sfärens rike
tillsammans med Osiris och Anubis
för att få sin slutgiltiga balsamering

I en vindundrande fest
med stjärnstoft och damm
i en våldsam kanonad
vars styrka återfinns
i krutets slagkraft
Som de själva betvingar

Dock finner jag sannolikt
att de för evigt resignerat
att underkuva sig dess makt
Därför kommer troligen inte
hennes dekadenta skrik
om än i en sekund att sina
Den som dränks av bombernas
och granaternas vulgära melodi

då tårarna blodet och kropparna
sedvanligen räknas i guldmynt och olja