I

Minns du än den sommaren min älskade?
Vi gick där hand i hand,
den morgonen så sval och ljum.
Som i en dimma där vid vägens krök,
på den stenbeströdda marken.
Som i en sarkofag, altarlik.
Där såg vi ett kadaver.

II

Minns du än den synen? Minns du stanken?
Det låg där som en hora med benen i vädret.
Vi såg buken långsamt lösas upp.
Vi andades dess svett, dess galla.
Liknöjt.
Som i en cynisk ritual.

III

Minns du än min älskade?
Minns du än hur solen började att bränna?
Vi såg solen slipa sina knivar,
nu skulle verket fullbordas.
Att lösa upp de delar som en gång fogats samman.
Och återlämna till naturen allt.
— som till en moder —

IV

Minns du än min älskade?
Hur i förundran himlen såg allt ske.
Hur denna kropp slog ut,
såsom en praktfull blomma.
Så stark odören att du nästan svimmade i gräset.

V

Minns du än den sången?
Hur den steg ur kokande sörja.
Flugornas dans en balett.
Myriader av larver krälade fram.
Och stämde in i en surrande kör.
— tonen rann sakta ut —

VI

Minns du än den vågen?
En puls som stiger och sjunker,
häver sin pärlglans mot himlen.
Som om den uppsvällda kroppen helt tyst kunde fortsätta andas.
Som om livet mångdubbelt är i detta sönderfall.

VII

Minns du än musiken min älskade?
Porlar.
Som vattnet, som vinden.
Som säden,
när min fader med sina händer
rytmiskt sådde ur sin korg.

VIII

Minns du än min älskade?
Gestalterna bleknade bort.
Och blev till sist blott en dröm.
En skiss.
Som på en gammal och bortglömd målarduk.
Jag anar den tavla du skulle ha skapat,
bara ur minnet.
— min älskade —

IX

Minns du än den morrande tiken?
Hur hon smög bakom klippan.
Och väntade stunden,
att återta det ben hon tappat i flykten.

X

— Och ändå!
I en framtid skall du ligga där som kadaver.
Larvers föda.
Även du min älskade,
mina ögons stjärna, mitt väsens sol.
Du min ängel, du min passion.
Du!
— min älskade —

XI

— Ja!
Du min drottning av nåd.
Så skall du bliva, så skall du varda,
när alla böner och sakrament en gång tagit slut.
När gräs och blommor gro.
— att ensam multna i graven —

XII

— Alltså!
Du min skönhet.
Du avbild.
Berätta för de larver som med kyssar,
nu förtär ditt ansikte.
Att jag i din glömda målarduk,
bevarar dig i minnet.
Även när din skönhet har runnit ut.
— förmultnad —

Epilog

Minns du än den sommaren min älskade?

(Un dialogue à la Ch. Baudelaire)