Jag ville jag vore i mitt utopia.

Löven faller, de faller i fjärran.
Vissnar, i min trädgård som förr var så rik.
Liv, som faller och häver och bryter — ett liv.

Och om natten landar Jorden tungt.
Och alla stjärnor blir min ensamhet.

Vi ska alla falla — se min hand.
Se de andra ock — du finns i alla.

Men ändå finns där ingen som förmår,
att varsamt mildra detta fall.

Denna Höst.

Jag ville jag vore — ändå.

(vielleicht ein jahrhundertelanges Gespräch mit dem jungen R. M. Rilke)