Djupt in i urskogens träd låg en kolarstuga.
Dagar och nätter flög fram likt en sommarfluga.
Där bland gran, fur och björk.
Utan solen är skogen mörk.
Där väntar han på ljus.
Då han kan återvända till sitt hus.

Han knyter blöta skor av garn.
Och tänker på sitt äldsta barn.
Som blivit mycket stor.
Han tänker på sin mor.

Hon vilar nu i jordens famn.
Snart har alla glömt mors namn.
För honom heter hon mamma.
Det har alltid varit detsamma.

Men kolare har det inte lätt.
Det var länge sen han blev mätt.
Nu lever han på jordpära
och på längtan av hans kära.