Är inte ett arbete i hennes kropp, utan en tidslag
som pressar henne likt ett hjul,
och placerar henne i roller skrivna i det förflutna,
som om livet vore en gammal katekes som rättar till henne.

På väg till klubben nystar berättelsen upp sig:
hur den gamla världen ville göra henne till "natur",
inte till en fullvärdig människa, utan till en roll att uppfylla
önskningar som inte längre ifrågasätts.

Men idag, i nattens fotspår, reser hon sig
med sitt yrke: att vara vid liv,
att skriva sitt namn i en annan konstellation.

Och den gamla frasen faller över i poesin:
från kvinnohat blir det en bekännelse
att tiden förändras när en kvinna framträder.