Du som kastar sten på din egen text
för att höra om den har en ryggrad,
du som gömmer din rädsla bakom en maskin
och säger:
“inte jag, broder, det var tekniken som talade”,
kom närmare.

Här börjar förspelet —
inte av slum, utan av puls,
av en trumma som slår mot bröstbenet
som om den försöker väcka dig
till det du redan vet.

Din poesi dör inte av kritik.
Den dör av att du slår den
och sedan skryter med att den inte skriker.

Det finns ingen skam i att vara liten.
Det finns skam i att vara liten
och låtsas vara stor.

En kvinna dansar med din skugga,
stjäl din arrogans ur fickan
och smider den till ett smycke
du inte längre vågar bära.

En man lägger dina verser på sin fiol
för att se om de håller för strängarna.
Om de brister
är det inte hans fel.
Det är ditt,
för du skrev med rädsla
och försvarade dig med hat.

Här börjar eldförspelet:
inte erotiskt, utan rituellt.

En trumma sliter av dig dina ursäkter.
Ett danssteg stjäl din feghet
och kastar den i lågorna.
En fiol pressar din tystnad
tills den blir sann.

Och du står där,
mitt i cirkeln,
utan algoritmer,
utan masker,
utan någonstans att gömma dig.

För första gången
tjänar inte poesin dig.
Den avslöjar dig.

Det är detta som är el

*

F.n:(Vad som kännetecknar romerna, ett resande folk som jag alltid beundrat, människor som visar upp sina själars tomhet, rädda i århundraden, beklagar jag som folkloreentusiast att jag inte längre har möjlighet att läsa positivt om dem, även om jag nu när jag studerar Förenade Arabemiraten ser att många har förvandlats till araber, men låt oss inte döma, detta har hänt i århundraden när den stora striden är igång och folket söker vägar till överlevnad)

Irländskt jetflygplan flyger till Dubai för att hämta tillbaka gangsterbossen Daniel Kinahan för rättegång