Du, vatten,
världens första röst,
den tunna tråden som förbinder lera med själen
och lövens prasslande med människans gång.

Du bär inom dig minnet av molnen,
deras vandringsled över bergen,
över byar, över fält som väntar
likt en palm utsträckt mot himlen.

I varje droppe finns ett löfte:
att livet inte glömmer,
att jorden fortfarande andas,
att tystnaden kan helas.

När du stiger ner på det dimmiga repet
eller samlar morgondagg,
är du mer värdefull än guldet
som människor gömmer i djupet.

Guld vet inte hur man lugnar,
det vet inte hur man matar,
det vet inte hur man sjunger.

Du, vatten,
har en mors tålamod
och ett bergs styrka.

Du glider genom stenen,
du tämjer elden,
du lyfter träden mot ljuset.

Och ändå är du ödmjuk:
du låter dig bäras,
du låter dig delas,
du låter dig bli tillfrågad.

Ibland glömmer människor att du är början,
men du glömmer aldrig att komma tillbaka.

I ett moln, i ett regn,
i ett bambutorn som samlar dig från luften,
i en törstig palm.

Du är gåvan som inte ber om något
och ändå stöder allt.

Det är därför, vatten,
jag idag höjer denna ode till dig:
för i dig ligger framtiden,
och i varje droppe
är en hel värld dold.