Jag är en båt utan segel.
En bil utan däck.
Om världen är en vacker målning så är jag bara en fläck.
Ett misstag som torkat in permanent.
Det är iallafall så jag alltid har känt.

Men misstag sker varenda dag, och just i detta fallet så bara råkade det bli jag.
Det kanske inte var menat men jag tror att jag har en mening ändå.
Även om alla älskar rött så hade världen varit väldigt tråkig om ingen ville vara blå.
Så jag är blå.

Jag sticker ut så att ni kan passa in.
Ni kanske tror att världen är er men i själva verket är den egentligen min.
För när alla andra är normala så är det bara mig ni ser när ni ser er omkring.
Jag låter er vara allt medans jag är ingenting.

Jag har alltid varit här.
Jag tror bara att ni inte vet vad jag är.
Jag är punkten efter varje mening.
Jag är tystnaden mellan ord.
Om ni är det vanliga så är jag allt det andra mellan himmel och jord.

Jag gör ljud som ingen hör.
Jag skapar bilder som ingen ser.
Det är det som gör mig starkare än er.

Jag bryr mig inte om ni hör mig.
Jag bryr mig inte om ni kan se.
Så jag ger er det starkaste jag kan ge.

Jag ger er tystnaden.
Här är den igen.