Kap 22

Nu satt David på ett plan igen. Det var vår och han var på väg söderut. Han hade aldrig varit i Makedonien tidigare. Skopje var ingen obekant stad. Han mindes att den varit utsatt för en förödande jordbävning på sextiotalet, men mycket mer visste han inte. Makedoniens befolkning var mycket blandad. Många var albaner, vilket gjorde att Makedonien blivit intressant i projektet. Landet led av hög arbetslöshet och fattigdomen var utbredd. I Skopje fanns hela områden som beboddes av uteslutande romer. De levde halvt om halvt utanför det etablerade samhället och försörjde sig på tiggeri och småskalig handel. David hade stämt träff med en man som sades vara en entreprenör och en möjlig affärspartner. Tanken var att han skulle samarbeta med folket i Telga för att bygga upp en filial i Skopje. Makedonien var, precis som Albanien, ett kandidatland till EU. Allt var ju än så länge på sonderingsstadiet, inga beslut hade ännu fattats i Bryssel, men för varje dag kändes det som att de kom närmare den tidpunkt då de skulle kunna fira början på en ny era för Europa. 

I ankomsthallen väntade en man i fyrtioårsåldern. Han var atletiskt byggd. Mörk och ovanligt snygg, tufft klädd i jeans och jeansskjorta. På högra handleden blänkte en tjock silverkedja. Hans leende var bländande vitt.

-David, välkommen till Skopje. Jag är Stojan, Stojan den store, hahaha, Stojan Ristov. Om du visste vad jag har sett fram mot att få träffa dig. Du är redan en legend bland mina vänner. Hur var resan?
-Bra, bara bra. 

De skakade hand och gick mot utgången.

-Jag tänkte att vi skulle ta en liten tur genom stan med min bil till att börja med. Skopje är, eller håller på att bli, en modern stad. Styret här vill med alla medel locka hit turister. Närheten till Grekland gör att människor på väg dit, kan lockas att stanna till här för att uppleva något annorlunda. Det byggs febrilt i stadens centrala delar som du kommer att se. Statyer, broar, utsmyckningar, parker, flotta gator och gallerior med märkesaffärer och en massa annat. Vi kan parkera i centrum om någon timme och äta på min favoritrestaurang. Maten här är mycket lik det du får i Grekland. Du kommer att gilla våra grillade lammspett.
-Jag älskar grekisk mat, så det kunde inte vara bättre. Har du familj Stojan?
-Ja, en vacker fru och tre barn. Två pojkar och en flicka. De går i skolan alla tre. Jag importerar afrikanska kläder. Min fru arbetar i företaget. Du kan inte tro det kanske, när du ser hur jag är klädd, men vår främsta produkt är stormönstrade sommarskjortor i grälla färger. De är mycket populära bland folk som har pengar, men vi väntar förstås på den stora turist-boomen. Och så är vi så klart eld och lågor när det gäller det vi ska prata om, en fabrik. Wow, det skulle vara fantastiskt att få öppna en modern textilindustri här.
-Bra, vi är ju bara i startgroparna som du vet, men det ser mycket lovande ut. Det var våra kontakter i EU-parlamentet som tipsade om dig. Det är många där, än så länge mest på den konservativa sidan, som är otroligt intresserade av projektet. Jag jobbar tätt tillsammans med dem och jagar finansiärer initialt. Det vore fantastiskt bra om jag kunde få lite grepp på förutsättningarna här under besöket. 

Stojan körde lugnt och vårdat för att David inte skulle missa de vackra omgivningarna. 

-Vilka är det där, frågade David, alla människor som går där borta.

Han pekade på människor några hundra meter bort. De gick som på led, alla åt samma håll. De flesta bar på någon typ av packning. 

-De är så många, det måste vara tusentals, vilka är det där Stojan, går de på järnvägen …?
-Ha, det är flyktingar. Från Syrien mest. Men också från norra Afrika skulle jag tro. Människor som ska söka asyl i Europa. Det är oroligt i världen. Stackars människor!
-Men, vart ska de, har de fått asyl i Makedonien menar du?
-Haha, nej, nej, de vill inte stanna här och vi har inga möjligheter att ta emot så många. De är hundratusentals. Många är på väg till er.
-Va, vadå till oss, till Sverige menar du, men det är ju omöjligt. De kan ju inte gå genom hela Europa!
-Jo, det är precis vad de kommer att göra. I höst står de vid eran gräns. Sverige är himmelriket. Alla är på väg till er. Du ska få se. Visste du inte … haha?
-Du måste skoja, jag tror dig inte, det skulle vi hört om på nyheterna, äh du är inte klok, gå genom Europa …?
-Okej, du får tro vad du vill, men i september, senast i oktober kommer du att säga, ”herre Gud, Stojan hade rätt!”

David satt som förlamad och stirrade på den ändlösa strömmen av människor som likt ett fågelsträck rörde sig norrut. Det kunde väl inte vara möjligt? Han hade aldrig i sitt liv hört något så otroligt. Stojan måste ha missuppfattat hela grejen. Till Sverige? Han kände en klump av oro i hjärttrakten. Som en kuslig förvarning om en annalkande katastrof. Något främmande och hittills okänt. 

De svängde in i ett stort bostadsområde med enbart småhus. Husen såg mer eller mindre fallfärdiga ut. Det var skräpigt överallt och en del gator hade ingen asfalt- eller stenbeläggning. Det var mycket folk i rörelse, mest barn och gamlingar. På öppna platser och i gatukorsningar pågick vad som såg ut att vara handel med grönsaker och frukt.

-I den här stadsdelen bor bara romer, sa Stojan. De är fattiga men har levt här i århundraden. 

Helt överraskande dök det upp en lyxvilla bland alla ruckel. Ett stort hus i vitt tegel. Och där en till.

-Stojan, de där husen, det hade jag inte väntat mig, hur kan …?
-Det är de som sitter och tigger hos er. I Skandinavien. Eller rättare sagt de som administrerar tiggeriet. De flesta kommer härifrån och från Rumänien skulle jag tro. De tjänar förmögenheter, men vill inte bo någon annan stans. Här har de hela sina liv. De skulle inte kunna tänka sig att leva utanför den invanda miljön.
-Hm, vet du att du chockar mig hela tiden. Jag reser otroligt mycket, men det här … Stojan, plötsligt känns det som om jag blivit … alltså, jag känner mig lurad, lurad av politikerna i mitt eget land, kan du förstå, det är som … ja, jag har fått mina ögon öppnade ännu mer, för … och du är så, kan jag säga krasst ärlig, du lindar inte in sanningen.
-Haha, det säger du, det får jag alltid höra, så det är inget nytt, jag bara är sån. Min fru tycker att det är jobbigt ibland, hon menar att jag sårar människor genom att vara för rak och ärlig, att jag blir burdus och okänslig.
-Bättre det, mycket bättre än att låtsas som ingenting när man ser uppenbara galenskaper mitt i det samhälle som är vår gemensamma plats, den värdegemenskap som ska garantera trygghet och samförstånd. Ett samhälle som kommer i strid med sig självt kan inte bestå.
-Aha, du läser Bibeln?

Stojan boxade till honom vänskapligt på axeln.

-Ah, gjorde förr. Det var länge sen, men nu har de där sakerna blivit aktuella igen, helt oväntat. Det är faktiskt vår kontakt i Albanien som på något sätt gjort mig intresserad av det andliga. Igen. Hon är väldigt ung, men otroligt öppen med sin tro. Hon ser sig som en … hon vill vara en vägvisare säger hon. Är du troende själv?
-Haha, det skulle man kunna säga, haha, mycket! Min fru och jag är kristna. Vi leder faktiskt en liten församling ett par mil utanför stan. Ett fattigt område. Många romer. Vi har ett, vad ska jag säga, en barnverksamhet på dagarna. De här barnen går inte i skolan. De kommer till oss istället. Trycket är stort, men vi kan bara ta emot ett femtiotal. De är inskrivna i verksamheten. Vi jobbar målmedvetet med att förbereda dem för samhället, ger dem drömmar och visioner om vad de vill göra när de blir vuxna. Vi undervisar i de bibliska livsreglerna, ja du vet, ”allt vad ni vill att människorna ska göra mot er …” och så vidare, såna saker och praktiska grejer som är bra att kunna. Hantera en skruvdragare och sånt du vet, hahaha! Varenda sjuåring borde ha en egen skruvdragare, hahaha.
-Det här är märkligt Stojan, på kort tid har jag snubblat över troende människor vart jag vänder mig, i de mest oväntade sammanhang, jag menar troende som tar sin tro på allvar, på ett sätt som gör att de tar ett tydligt ansvar i samhället … får ni några bidrag?

Stojan saktade in för att släppa fram människor vid ett övergångsställe.

-Nej, nej, de som jobbar på centret är arbetslösa församlingsmedlemmar. De har inget annat jobb. Vi har kontakter utomlands, en församling i Sverige också faktiskt, jag har varit där flera gånger. Alltså sponsorer, understödjare som vill vara med och göra en insats för en kommande generation. Vi serverar ett mål mat varje dag till barnen och de som arbetar på centret.
-Åh, i projektet vi jobbar med, planerar vi en gigantisk utbildningsdrive i Afrika. Vi vill att biståndet ska ges i form av utbildning, inte pengar.
-Suveränt! Utbildning, kunskap, det är det som kan lyfta ett land ur armod. Helt rätt David. Men…?

Stojan vände sig mot David med ett halvt skeptiskt uttryck i ansiktet.

-Ja, jag vet vad du kommer att säga, finns verkligen den politiska viljan till ett sådant, vad ska jag använda för ord … paradigmskifte? Det är så vi säger, i projektet, att vi ska genomföra ett paradigmskifte på en hel rad områden, i en omfattning som möblerar om hela världsordningen.
-Va, världsordningen … öh, haha??
-Jag ska inte säga för mycket, vi har inte sett något av det än, men jag tror … jag vet att EU har en enorm möjlighet, just i den här tiden, att ta ledartröjan i ett race som hela mänskligheten kommer att tjäna stort på! Kanske, kanske kommer du och jag att vara viktiga kuggar i det häftigaste som världen sett på mycket länge.
-Men, oj, nä, vad …?
-Som sagt, jag kan inte säga mer, men det är viktigt att du förstår, att den ringa begynnelse som du och jag står i idag, den ska man inte förakta. ”Han som har påbörjat ett gott verk …”
-”…han ska också låta det gå i fullbordan.”
-Precis Stojan, nu talar vi samma språk.

Stojan blev uppspelt som ett barn. Han nästan sjöng fram sitt svar.

-David, min ledstjärna är det Jesus säger, eller inte … jo han säger ”vadhelst ni har gjort mot en av mina minsta, det har ni gjort mot mig.” Med ”de mista” menar han så klart barnen, men inte bara barnen. Vi tror att han menar alla dem som inte kan förändra sin situation till det bättre utan kärleksfull hjälp. När vi blev kontaktade av dig om att eventuellt kunna få en chans att växa med vårt företag, såg vi det som en möjlighet att göra mer. Ge jobb åt arbetslösa, betala mer skatt till det allmänna, kunna hjälpa fler barn, kanske starta skolor … Vi älskar det här landet min fru och jag, vi vill med all vår kraft vara med och förbättra landet och vi vill göra det med vördnad för Gud och med tacksamhet. Vi önskar sprida den inställningen bland vårt folk. Om vi sår med glädje, kommer vi att få skörda med glädje, hahaha! Amen!

Davids mobil ringde. Det var Elda. 

-Hej Elda, är det du som ringer, trevligt … men …
-Hej David, eh, jag fick höra att du är i Skopje.
-Ja, jag har fått en rundtur här av min vän Stojan, mycket lärorikt. Han är kristen visade det sig, en sån där kristen som du …
-Haha, du ser … David, jag tänkte, hur länge blir du kvar …?
-I Skopje? Ah, vi ska äta här nu och så ska vi prata lite … Planer. Det skulle ha varit folk från Bryssel här också, men det hände visst något där som gjorde att de fick stuva om i programmet. Jag bor på hotell här i natt och åker till Luxemburg imorgon. Mötet på Investeringsbanken är inte förrän på tisdag, men jag har aldrig varit i Luxemburg, så jag tänkte vara turist där några dagar … och …

-Jag har ett annat förslag. Varför inte komma hit över helgen? Du kan ta en taxi, det kostar inte en förmögenhet. Du skulle säkert kunna förhandla dig till ett pris på under 180 Euro. Boka om biljetten för avresa på måndag eftermiddag. Du tar en taxi tillbaka till Skopje på måndag morgon, det tar inte många timmar, det är inte ens trehundra kilometer. Vad säger du?
-Öh, va … det var oväntat … vad … vad hade du tänkt dig …?
-Bygga vänskap. Inget jobbprat, bara lära känna varandra. Jag behöver prata med en vettig person. Ja, jag vet, jag var inte mig själv i Israel. Kan vi … jag skäms för min attityd och mitt beteende … kan vi gå vidare från det där och prata. Prata och prata och … jag har behov av en smart, nobel svensk just nu helt enkelt. Jag är rädd att du inte förstår …
-Oj, jag … hm, du tror att det skulle fungera, jag menar resandet oroar mig inte, det går alltid att ordna som du säger, men klarar du av att … att ha mig inpå dig … det är bara ett halvår sen du sa att …
-Jag vet, men jag känner starkt att vi behöver träffas David, och prata om det som hände bland annat, vi har en del outtalade saker … du går väl och undrar … vill du?
-Jag är jätteglad, det förstår du väl, men …
-Bra, då kommer du imorgon. Ring när ni närmar er Tirana så guidar jag er till platsen där jag väntar. By, by min vän, ha det så bra och glöm inte din aftonbön! Hon skrattade hjärtligt och så la hon på.

”Den människan … vad i hela … och jag bara … är jag inte riktigt klok?”

David var mäkta förvånad över det han såg i centrala Skopje. Förutom all febril byggverksamhet var det de exklusiva butikerna som fascinerade honom särskild. Här fanns alla de kända märkesvarorna i lyxigt inredda gallerior och utmed tjusiga gågator. David kunde inte påminna sig att han någonsin sett ett sådant utbud. Möjligen i Paris eller Milano. Stojan verkade känna alla människor. De gick in på flera ställen och överallt blev han hjärtligt välkomnad av otroligt trevlig och modemedveten personal. Hos en optiker provade David ett par ursnygga Ray Ban i pilotstil med blå bågar. Han köpte dem och kände sig lyckligt fri. Varje sommar köpte han minst ett par solglasögon. Han hade utdragslådor i en garderob hemma i villan, där hans kära brillor låg prydligt uppradade i en väl uttänkt ordning. Likadant var det med klockor. Han hade väl ett tjugotal. Den värdefullaste var en Omega i guld från tidigt sextiotal. Inte som en Rolex, men han skulle säkert få femtiotusen för den om han skulle få för sig att sälja. Klockorna förvarade han i ursnygga, svarta schatull i skinn, invändigt klädda med blå plysch. 

Lunchen avlöpte som planerat. De satt utomhus under ett gigantiskt parasoll. David njöt kopiöst i den sydeuropeiska försommarvärmen. Maj var nog den allra bästa månaden att besöka de här trakterna, tänkte han. Stojan berättade om sina planer och om förutsättningarna för en etablering i Skopje. Allt lät bra och möjligt i ljuset av den övergripande planen. Det var ställt utom allt tvivel att Makedoniens regering skulle stödja initiativet. Det var egentligen bara att klargöra hur. Det bästa skulle nog vara att man gav ett ränte- och amorteringsfritt lån för att möjliggöra etableringen. Landet skulle mycket snart få valuta för detta genom arbetstillfällen och skatteintäkter. Med den tydliga förankring i EU som projektet skulle komma att ha, var det ingen risk, ingen tvekan, det var som en gåva från ovan. 

Efter lunchen, som varade i nästan tre timmar, bad David att få bli skjutsad till hotellet. Han gjorde klart för Stojan att han nu ville ta det lugn och att han planerade att gå till sängs tidigt. Det var viktigt att vara utvilad inför resan till Tirana. Han hade dessutom en del att ordna med för att omboka biljetter och bokningar. De tog ett varmt farväl i hotellets lobby och lovade varandra att hålla kontakten öppen. Stojan lade sin hand på Davids axel och bad en kort bön om välsignelse och beskydd. David kände att det var äkta, inte en bön för formens skull, inte för att det förväntades. 

Rummet, som låg på åttonde våningen, var stort och ljust och med en vidsträckt utsikt över Skopje. Han öppnade minibaren och tog fram en iskall öl, tog av sig allt utom kalsongerna och satte sig i den skuggiga delen av balkongen, eller snarare terassen. Den var stor som ett ordinärt vardagsrum och flott inredd med sköna möbler och prunkande krukväxter modell större. Det tog honom nästan en timme att omboka biljetterna och att göra upp med ett taxibolag om att ta honom fram och tillbaka till Albanien. Tanken på att få träffa Elda igen, redan nästa dag, helt överraskande, försatte honom i en stämning som han inte kunde bli riktigt klok på. Så var det alltid med henne. Det var hela tiden som att gå ut i något helt okänt. Hon var inte som någon annan han träffat. Inte på långa vägar. Skulle de kunna vara avslappnade och naturliga den här gången, efter allt som hänt i Israel? Det var ju hennes initiativ nu, men vad … hur hade hon tänkt sig … varför …? Vad pågick inom henne, var hon innerst inne …? Han hade inte en aning. Bäst att inte bygga upp några förväntningar alls. I sitt tillstånd av motstridiga tankar och känslor tog han fram filen med skriverierna om sin ungdom.

”BOKEN” Kap 14

Det hade väl gått ett par veckor in på vårterminen i klass 4/4, alltså sista terminen på läroverket, när David upptäckte att han inte var välkommen på biologilektionerna. Den här dagen stod läraren Grisen som vanligt i dörren till lektionssalen och välkomnade eleverna. När David skulle passera honom, som vanligt med en nonchalant nickning, ställde sig Grisen i vägen.

-Brorsson kommer inte in, sa han.
-Vadå kommer inte in?
-Jag har fått nog av Brorssons divalater och oförskämda attityd. Brorsson är inte välkommen på mina lektioner. Brorsson har sannerligen levt upp till sina C i ordning och uppförande hela det här läsåret, jodå, jag har tagit del av det betyg som medföljde herrn från Dalhalla för tre år sedan!

Han var röd i ansiktet och talade ansträngt med tillbakahållen vrede.

-Aldrig?
-Nej, Brorsson får tillägna sig kursen på annat sätt, stötte han fram, här finns ingen plats för rötägg!

Och han menade allvar. David gick till varje lektion, men blev aldrig insläppt under resten av terminen. Han kunde inte påminna sig någon speciell händelse som kunde fått det att rinna över för Grisen. Det måste ha varit så att måttet bara blivit rågat till slut. David gjorde aldrig något åt saken. Han klagade inte hos rektorn eller så. Han sa aldrig något om det hemma heller. Kompisarna i klassen tyckte alla att han skulle åberopa sin rätt till undervisning, men han orkade inte strida för sin sak. Innerst inne visste han ju att det ändå fanns visst fog för den exempellösa bestraffningen. Han kunde verkligen gå folk på nerverna, det var han medveten om. Det var ju en attityd han lagt sig till med för att undgå mobbing och social utfrysning. I kompisarnas ögon var han nu en martyr. En tuffing som fick lida oförskyllt men som inte lät sig knäckas. En kille som gick sin egen väg även om det innebar raffinerade konsekvenser. Med tiden gick det emellertid upp för honom att han skulle bli underkänd i biologi. När den sanningen infann sig på allvar, blev han uppriktigt bekymrad. Han var säker på att hans betyg i alla andra ämnen skulle komma att se riktigt bra ut. Men ett underkänt betyg skulle innebära att han kunde säga good by till realen! Han visste verkligen varken ut eller in. Såg ingen lösning. Förstod bara att det skulle få hemska konsekvenser på en rad områden. Inte för att han planerade att läsa vidare, inte direkt i alla fall, men fyra år i plugget utan att få en examen …? 

Veckorna gick och examensdagen närmade sig kusligt snabbt. David hade inte riktigt kläm på hur det hela skulle gå till, förrän hans klassföreståndare en dag släppte nyheten om muntan. 

-Ert slutbetyg kommer inte bara att avgöras genom de skriftliga prov ni lämnat in under läsåret, förkunnade han. Ni ska idag få veta vilka ämnen ni ska upp i i muntan.

Det blev ett konfunderat sorl i klassrummet. Långt ifrån alla hade tidigare noterat den här lilla detaljen.

-Jag vet att vi pratat ingående om detta tidigare, men ni är ju inte alltid så uppmärksamma, så det förvånar mig inte ett dugg att ni nu tar emot den här informationen som en total nyhet. Men lyssna då nu för en gångs skull. På examensdagen kommer ett examensvittne från Skolöverstyrelsen att närvara i klassrummet. Vittnet kommer att ha mandat att, ska jag säga det rakt ut, ja, att helt avgöra vilket betyg som ska sättas på er i det ämne som muntan gäller. Ni kommer nu, under den här lektionen, att alla få veta vilka ämnen ni ska upp i. Det innebär att ni har tre veckor på er att förbereda er. Muntan innebär, som namnet antyder, att ni muntligt ska redogöra för ett avsnitt i kursen.

Han började ropa upp dem alla i tur och ordning …

-Brorsson Biologi!

Hela klassen utbrast i ett gapskratt. Det var det roligaste och mest förunderliga som kunde ha hänt.

-Biologi, ropade Lövet, ditt älsklingsämne snillet!

Själv satt han som bedövad. Biologi, vad …?

När de kom ut på skolgården, samlades hela klassen omkring honom.

-Vad tänker du, sa Classe.
-Nä, jag vet inte … muntan, jag … äh, det är lite chock du vet …
-Du har ju haft tur som en tokig, skrattade Bengan, nu är det ju bara att du lär dig boken utantill, ha ha …
-Han har rätt snillet, på allvar, hur svårt kan det vara, tre veckor, jag fick också Biologi, vi kan hjälpas åt.

Pucken tittade honom stint i ögonen.

-Vi kan ta alla håltimmar, du och jag, och nån timme efter skolan varje dag. Vi läser samma kapitel och så förhör vi varandra, du, det kommer att gå!

Långsamt började det gå upp för David att han verkligen haft en otrolig tur. Det här var ju hans chans till en examen! Pucken hade rätt, det var bara att ge sig den på att fixa det.

-Jag är på, Pucken, så klart, det gör vi, tack din rövare!

Medan de rådslog fick de se Grisen närma sig. Alla blev tvärtysta. Grisen gick rakt fram till David, gnuggade händerna framför hans ansikte och sa med ett stort, elakt flin över hela ansiktet

-He, he, jag ska köra Brorsson i Biologi!

Synbart nöjd gick tjockisen sin väg.

Pucken höll ord. Varje ledig stund pluggade de biologi tillsammans. Vid bra väder låg de på gräset i Stadsparken och solade samtidigt. Glass och människokroppen, en oslagbar kombo. När examensdagen var inne, fanns det ingen nervositet över huvud taget. David visste att han skulle klara vilken fråga som helst om svaret fanns i boken. Grisen var närvarande förstås och klassföreståndaren. Vid deras sida, bredvid katedern, satt en äldre man i grå, glenncheckmönstrad kostym. Examensvittnet. För många blev muntan en obehaglig upplevelse. Det handlade inte om att svara på en enkel fråga, utan mera om att redogöra för ett avsnitt, eller ett samband.

-David Brorsson!

Han ställde sig upp bredvid sin bänk.

-Redogör för kroppens alla körtlar och deras funktioner!

Grisen hånlog elakt när han kastade ur sig uppgiften.

David räknade upp alla körtlar i kroppen och beskrev utförligt deras uppgift, funktion och även vilka åkommor som kunde vara förknippade med var och en av dem. Det sista ingick ju inte i uppgiften, men han ville ”plåga Grisen maximalt och ge igen för dennes tarvliga inställning till läraruppdraget” som han senare beskrev det för killarna.

Medan han under gott och väl fem minuter rabblade sina kunskaper, sneglade han på Grisen och njöt vid åsynen av hans ansikte som bara föll ihop av häpnad och besvikelse.

-Den eleven ska AB plus i Biologi, minst!

Det var examensvittnet.

När David satte sig, genomfors han av ett sällan upplevt välbehag. Han smakade segerns härliga sötma samtidigt som han andades ut efter månader av vånda och obehag. Än en gång kände han tydligt av det förunderliga mysterium som så ofta tog honom in i och igenom ovanliga för att inte säga sensationella upplevelser.

Mamma Britta och några av de andra kvinnorna i kåren hade dukat för examensfest i soldatrummet. Ballonger och girlanger, vita dukar på borden och prinsesstårtor, hans favorit. Hela familjen hade mött honom vid utspringet från skolan någon halvtimme tidigare. Han hade saknat Inger, ”men hon kommer säkert när som helst”, tänkte han. Ganska många var där. Bara folk från kåren. Tiden gick. Alla fikade stillsamt och värdigt under lågmälda samtal. Pappa höll ett högtidligt tal, där han bredde på om sonens förträfflighet. Det kunde lika gärna ha varit en begravning. Och Inger hade inte dykt upp. Otroligt! Han hade tagit realen! Fått kämpa så in i … Var var feststämningen, de dyra presenterna, sången och tjo och tjim och klackarna i taket och … Nej, där stod pappa och påminde om att snart skulle de flytta igen, norrut minsann, till Lappland eller närapå i alla fall. Alla hängde med huvudet och tyckte att det var såååå tråkigt och kåren hade ju aldrig haft en kårledare som pappa och hur skulle det bli nu och hej och hå … Han satt bara och längtade därifrån hela tiden. 

-Var var du, frågade han när han träffade Inger några dagar senare, du kom aldrig på examensfesten?
-Förlåt, förlåt, jag hade tänkt komma, jag hade klätt mig fint, köpt blommor och … och var på väg, men jag vet inte, jag blev tveksam, var jag välkommen … det kändes jättekonstigt, dina föräldrar har inte sagt något och din mamma, hon tycker inte om mig, jag har känt det ända från det vi blev tillsammans, jag vet inte vad det är…

David avbröt henne.

-Va, var du på väg men ändrade dig, det är ju … vad ska jag säga … mamma tycker inte om dig? Hur vet du det, har hon sagt det, det var ju min stora dag, min triumf över galet motstånd och snustorra pedagoger så kallat, det var en skittråkig fest förresten, så du missade ingenting egentligen, men du fattar att det kändes helskumt att du inte var där, det är ju du och jag,  eller hur, jag älskar i alla fall dig, galet mycket och nu ska vi flytta och … jag fattar inte hur jag ska klara en flytt till, inte nu när jag har dig, det …

Han fick inte fram orden. Hon slog armarna om honom och höll honom hårt.

-Det är väl det egentligen David, att ni drar iväg nu och du och jag har knappt vågat prata om det, det gör liksom för ont. Hur ska det bli, tror du verkligen att vi kan hålla ihop med sextio sjuttio mil emellan oss?
-Jag vill det Inger, det finns ingen annan för mig. Vi vet ju båda att vi är ämnade för varann. Inga mil i världen kan hindra det. Jag kommer att skriva till dig varje dag, det har du mitt löfte på, varje dag Inger.