Kap 29

”Skit!”

Hon hämtade honom visserligen på flygplatsen i Tirana halv tre på eftermiddagen. Och hon tog honom raka vägen till en skaplig pizzeria i centrum. Men himmel! Hon var stel som en pinne. Besvärad och fåordig. David försökte ta upp tråden där han slutat i sitt mejl. Han hade efterlyst ett samtal mellan fyra ögon om deras relation, vänskap. Det fanns inget i Eldas attityd som tydde på att det skulle bli av. Inte nu och antagligen inte senare. Efter den stela timmen på pizzerian släppte hon av honom vid hotellet.

-Jag kommer och hämtar dig vid tvåtiden imorgon. Vi kommer att ha ett stort möte klockan  tre med information om blodsfejd. Många kommer att berätta om sina fasansfulla upplevelser. Vi räknar med att det blir fullt i aulan där vi ska vara, cirka trehundra personer. Det kommer också att göras en insamling. Vi har kontakt med många familjer i norr som lider svår nöd. När mannen i familjen avtjänar straff, är varje dag en kamp för överlevnaden. Särskilt barnen lider svårt. Familjerna har inte råd att låta dem gå i skolan. Blir någon sjuk, finns det inte pengar till mediciner. En katolsk präst kommer att ansvara för samlingen. Teve och tidningar kommer att vara där. Jag kommer att ge en längre intervju för teve efter mötet.
-Samlar ni in pengar till mördarnas familjer?
-Ja, min församling har kontakt med flera hundra familjer där mannen antingen sitter i fängelse eller har mördats. Alla familjer som är indragna i blodsfejd mördar. Ingen är bara offer. Det handlar om heder.
-Hmm.

Han stod på trottoaren och väntade. En kvart försenad bromsade hon in vid hans sida och vinkade åt honom att skynda sig. Med en rivstart drog hon iväg, stressad och nervös, totalt olik den Elda han trott sig veta något om. 

-Hoppas du fått i dig något. Det kommer inte att bli något att äta förrän senare ikväll. Jag har ordnat med catering efter samlingen, inte för alla, men det blir ett sextiotal inbjudna till maten. Du kommer att få träffa min familj och mina vänner. De flesta är medlemmar i min församling.

Ingen värme och inga personliga ord. Hon var formell och jäktad. Gav intryck av att det var hon själv som stod för varenda detalj i allt som skulle ske de närmaste dagarna. 

David gjorde en överraskande upptäckt när samlingen just skulle börja. Salen var mycket riktigt fylld till sista plats. Elda  propsade på att han skulle sitta på andra raden, alldeles bakom henne och hennes familj. 

-Elda, hur många internationella gäster är det här?
-Inga, du är den enda.

Han tittade häpet och frågande på henne, men hon hade redan vänt sig bort och fumlade med ett program hon hade i knät.
David fattade absolut ingenting. ”Vad i hela friden gör jag här”, tänkte han. ”Vad är det som pågår?”
Han kände sig mäkta malplacerad och obekväm. Visste någon här överhuvudtaget vem han var? Många hade faktiskt tittat undrande när han dykt upp i sällskap med dagens huvudperson. 

Efter samlingen, som pågick i två timmar, blev han inbjuden att sitta vid ett bord med mycket unga människor från Eldas församling. Elda själv satt med sin familj i en annan del av den stora salen. Hon hade inte presenterat honom för någon av dem. Han räknade ut vilka som var hennes föräldrar och antog att de andra var en bror och några systrar med sina respektive.

Stämningen vid hans bord var uppsluppen och halvtokig från första början. Alla kunde engelska riktigt bra och frågorna haglade: Vem var han och hur kände han Elda, varifrån kom han och hade han varit i Albanien tidigare, hade han familj och var de frälsta …

David hängde genast på den halvgalna stämningen och drog det ena otroliga svaret efter det andra. Hans knasiga påhitt framkallade unisona gapskratt som fick alla i salen att intressera sig för vad som pågick vid ungdomsbordet. Folk kom fram för att filma och ta bilder, medan han förklarade att han var premiärminister i Sverige och att hela hans familj var agnostiker och att han erbjudit Elda en ministerpost i sin regering. Han drog på med att han kommit i sitt privata jet dagen innan och att han efter besöket i Albanien skulle ta en veckas semester på sin flotta yacht i Medelhavet. Alla fattade att han tokade sig, men ville bara höra mer. Det var en lekfull stämning och andra hängde på och presenterade sig som popidoler och berömda musiker, konstnärer och politiker. Skrattande berättade en ung kille att han skulle bli världens mest kända kirurg och en tjej påstod att hon redan var en firad operastjärna. Hon hävde ur sig några klämda toner i falsett. Så där höll det på i timmar. Fantastisk mat och dryck och lek och spex. Han var klädd helt i vitt. Skjortan, jeansen, strumporna, skorna, allt var vitt. Det vita håret mycket kort snaggat. Elda hade inte presenterat honom för någon, men hämtade honom mitt i allt detta för att han skulle få hälsa på hennes döde mans föräldrar. De var ett fint par, som man tänker sig gamla människor med ett helt liv på landsbygden bakom sig. Troligen var de yngre än han själv. Klädda helt i svart. Elda tolkade de få fraser han artigt framförde medan han, med skrattet porlande inom sig, tog i hand och bockade vördnadsfullt. Det hela var faktisk ganska bisarrt. ”Alla mina frågor om skillnader i kultur, beteenden och värderingar har inte bara ett svar”, tänkte han, ”det handlar också om generationsklyftor. Elda har en gammal själ. Hon har passerat trettio och har upplevt den stängda staten och trycket uppifrån. Tonåringarna har inte den erfarenheten i samma utsträckning”. 

Vid elvatiden på kvällen var det dags att bryta upp. Elda tog vägen förbi sin bostad för att hämta något hon glömt tidigare. David passade på att sträcka på benen medan han väntade. Det var kolmörkt och långt mellan gatlamporna. När han gått kanske femtio meter på den kullerstensbelagda gatan och just skulle till att vända, kom några halvstora hundar fram ur skuggorna. Kanske fem stycken. De morrade olycksbådande och omringade honom. Han blev överraskad, men inte rädd. Plötslig högg en av dem. Han kände smärtan i vänstra smalbenet. Instinktivt slet han snabbt av sig väskan med laptopen som han lyckligtvis hade hängande över axeln och började veva den framför sig. Han gick emot hundarna och skrek åt dem att ge sig iväg. Han klämde i med ett ”i Jesu namn!” för säkerhets skull. Hundarna backade faktiskt undan och försvann ut i mörkret. Elda kom lagom för att se honom undersöka sitt ben. Bettet hade gått igenom hans vita jeans och det blödde. När hon frågade vad som hänt, berättade han kortfattat om överfallet och undrade om det var vanligt med halvvilda hundar i huvudstaden. Hon svarade undvikande att det var mycket vanligare norröver men att hon hört om incidenter.  

-Det finns en akutmottagning på vägen till hotellet. Vi går in där och ser till att du får en stelkrampsspruta.
-Och en mot rabies?
-Nej, hundarna här har inte rabies. Det skulle jag känna till.

Det blev en stunds väntan på mottagningen. De hade inget mot stelkramp. Någon skickades iväg på moped för att hämta motgiftet på ett annat akutintag. En halvtimme senare hade han fått en spruta i skinkan och blev därefter avsläppt vid hotellet.

-Så där, jag tror att de börjar servera frukost vid sju. Klockan åtta står jag här utanför. Mötet börjar tio. Ha det bra och hoppas du kan sova …

När han kom in på rummet, lade han sig på rygg på sängen och försökte känna efter.

Han var fortfarande inte rädd eller skakad av upplevelsen. Han kände på pulsen. 110 slag i minuten. Kroppen hade reagerat med stress och var fortfarande uppe i varv. David var förvånad över att han inte blivit rädd. Det hade ju verkligen inte varit konstigt. Så plötsligt och så oväntat och så aggressivt … vad hade hänt om han visat rädsla och obeslutsamhet, om han inte gått till motattack? Var det verkligen rimligt att riskera anfall av hundar i en huvudstad i Europa? Det han kände i stunden var indignation. Han beslutade sig för att ta upp saken med Elda vid tillfälle. ”Ett land som satsar på turism? Otroligt!”

Elda hade inte visat mycket till känslor. Hon hade bara varit cool och effektiv.  

Det var omöjligt att sova. Han satte sig i fåtöljen och tänkte, ”jag får väl ta och prata lite med Gud om han …”
Rösten inom honom var genast där.
-Du kan vila i mig, jag vakar över dig.
-Aha, så du var med där …?
-Ja, och du skötte dig bra måste jag säga, det finns ingen fruktan i kärleken.
-I kärleken?
-Ja, jag är kärleken och du är i mig, eller med mig, vilket väljer du?
-Det kanske är samma sak …?
-Vad tror du?
-Att … att jag vill säga när folk frågar om jag är religös … att ”jag går med Gud”, kan jag säga så? Jag kanske har frågat dig tidigare …
-David, säg så, för det är precis vad det … ja, säg så, du kommer att få frågor, bra frågor, folk har inte hört det förut, de kommer att vilja veta vad det är, vad du menar med det. Säg att alla är välkomna att gå med mig, att jag är lika nära alla som jag är nära dig, att de bara inte vet om det, att om de bara vänder sig till mig, kommer de att upptäcka att jag är där, att jag vill samtala med dem och ge dem frid.
-Otroligt fint Fader, det ska jag göra. Jag känner att jag vill visa på en relation till dig som inte har ett enda dugg med ritualer eller måsten eller tvång att göra, att du är en verklig vän och att du älskar alla oavsett hur ”bra” vi är.
-Helt rätt David, jag är allas vän. En vän som aldrig sviker.
-Jag ropade ”i Jesu namn” till hundarna. Men det är svårt att nämna det namnet till människor. De knyter sig liksom. De känner att de inte vill bli påminda om honom. Och jag känner lite skam över att jag inte berättar mer om honom. Hur … kan du …
-David, känn inte så. Jesus är det underbaraste namn du kan uttala och min Son är den som med sin död gjort allt klart mellan mig och människorna. Men namnet har blivit förknippat med religion David. Namnet ger olustiga associationer. Människor reagerar så starkt eftersom de känner sig ovärdiga, att Jesus har kommit med en lära som är omöjlig att följa, att man kommer att bli extrem på ett oönskat sätt om man närmar sig honom och det han står för. Han är ofattbart missförstådd, på grund av människor, vad de sagt och skrivit om honom och så har det varit sedan han gick bland er på jorden. De tror att de måste avsäga sig sitt liv och bli ”konstiga” för att bli accepterade av Jesus. 
-Jag vill inte ens säga att jag är kristen … va, vad säger du om det …
-Nej, varför skulle du göra det? Kristendom är en kultur. En religion. Jag är inte religion. Min son startade ingen religion. Säg ”jag går med Gud”, det är ju vad du gör. Du behöver inte försvara eller representera något annat. Det enda jag längtar efter är en verklig vänrelation med varje människa. Inget annat David! Vill du kanske säga något om Elda … du har …
-Nehej du, helst inte, jag är inte mogen för det. Jag vill ta upp det med dig, men jag är så rädd för vad du ska säga, jag vill vänta med det … är det okej?
-Absolut, vi tar det i din takt. Jag begär inget av dig. Men jag har omsorg om dig, det ska du veta. Jag förstår dina innersta känslor och jag dömer ingen, det vill jag ändå att du ska ha med dig från det här samtalet.
-Tack Fader, nu ska jag försöka sova. Det var underbart att få umgås en stund. Dina ord är liv för mig.

Mötet var en informell träff, eller ett rådslag. David blev presenterad för en grupp som kallade sig ”Livlinan”. Gruppen bestod av fyra par och Elda. Det var helt tydligt att hon var den drivande. Rådslaget tog inte mer än en timma. Det beslutades att pengarna som kommit in kvällen innan skulle användas till att köpa in mat. Maten skulle man dela upp i kassar för utdelning till familjer i blodsfejd. Om han förstod det hela rätt, bestämdes det att Elda skulle göra inköpen och att maten skulle delas ut vid en samling i kyrkan senare på eftermiddagen. När gruppen skingrats och det bara var han och Elda kvar sa hon

-Vi ska gå nu direkt och köpa maten. Jag handlar alltid i samma affär. Det är ganska mycket för en person. Tänkte att du kan hjälpa mig idag. Jag har en summa att handla för. Om jag plockar varorna i vagnen och talar om priset för dig, kan du lägga ihop summorna på kalkylatorn i mobilen. Okej?
-Hur många kassar ska ni dela ut?
-Hundrafemtio.
-My God, det är ju massor … eh … hur får vi med oss …
-Nej, affären levererar allt till kyrkan. Medlemmar i kyrkan hjälper till att fylla kassarna. Affären ligger bara några kvarter härifrån.

Allt gick i stort sett friktionsfritt. De samarbetade som om de aldrig gjort annat. Elda frågade honom mer än en gång vad han tyckte om hennes val av varor. De bestämde faktiskt tillsammans vad kassarna skulle innehålla. David njöt obeskrivligt av den oväntade situationen. De gjorde något meningsfullt tillsammans, något som skulle glädja så många fattiga människor. Under tiden i affären kände David en samhörighet med Elda som han aldrig känt tidigare. Allt var bara så naturligt. På vägen tillbaka till kyrkan sa Elda

-David, vad tänker du om att lägga ut ull?

Han var helt oförberedd på frågan och var tvungen att tänka till innan han svarade. Han kände till den bibliska historien om Gideon, visst var det väl han, som ville ha ett svar från Gud i en viktig fråga. Gideon sa till Gud att han skulle lägga ut en tuss fårull under natten. Varje natt föll dagg på marken. Om ullen var torr på morgonen skulle Gideon ta det som ett jakande svar från Gud. Någonting sånt …

-Ööh, du menar att göra som Gideon i knepiga situationer …?
-Ja, alltså inte ull nödvändigtvis, men att be om tecken …
-Hmm, jag vet inte, det låter lite omständigt. Har du behov av ett svar nu … jag menar från Gud?
-Ja, det har man ofta, eller hur, men det är inte så lätt att …
-Vill du verkligen veta hur jag tänker?
-Ja, annars hade jag väl inte frågat!

Hon lät lite irriterad över hans tveksamhet.
-Okej, då säger jag så här. Jag tar ett exempel. Jag … alltså det är inget som jag funderar över nu, men säg att jag funderar på att säga upp mig från Alfa. Men jag vet inte om det är rätt … eller rätt tid … då tänker jag att jag frågar Gud bara. ”Gud ska jag säga upp mig nu? Ja eller nej”.
-Va, bara så där, men …
-Ja, bara så där. Jag vet att jag kommer att känna inom mig om det är ja eller nej. Det kanske inte kommer direkt, men jag kommer att få ett ja eller nej, det är jag säker på. Eller säker, det här är så nytt för mig, men det borde fungera så tänker jag, det kanske är så att man lär sig lyssna, lär sig höra …

Hon sa inget mer. Blev tyst och inbunden igen. Han visste inte … det var omöjligt att veta hur hon tänkte. Han hade så innerligt gärna fått fortsätta samtalet med henne om just sådana här saker. Om tron och hur man borde tänka om allt som hade med Gud att göra. Om gudsrelationen. Han tyckte att han ändå hade en del erfarenhet. Samtalen med Gud var inget som han pratade med någon om egentligen. Tänk att få … han önskade innerligt att hon skulle ta upp frågan senare. 

När de kom fram till kyrkan, gick hon raka vägen in i något som såg ut som en kombination av kontor och sovrum. Hon gjorde ett tecken åt honom att sätta sig i en soffa som stod efter ena långväggen. Den såg ganska sliten ut. En vattenkokare stod på ett bord nära soffan. I ett mörkt högskåp med glasdörrar kunde han se böcker, pappershögar och diverse ting i en tydlig oordning. Elda satte sig i en fåtölj och slog ett nummer på mobilen. Hon sa något kort men rösten var varm och innerlig. När hon avslutat samtalet, slog hon ett nytt nummer. Samma procedur. Kort men varmt. Efter femte samtalet kunde David inte hålla sig.

-Vad gör du?
-Vi ska ju ha ett möte i eftermiddag med utlämning av kassar. Jag ringer runt till kvinnorna i vårt nätverk och inbjuder dem att komma.

Hon sa det som om det var den mest självklara sak i världen.

-Hur många ska du ringa?
-Så där en trettio samtal. Många bor nära varandra, så de går över till grannen och berättar. Det tar bara en timme eller så. Jag har allas nummer i huvudet. När jag är klar äter vi lunch. Det finns ett ställe inte långt härifrån. De har fantastisk pasta. Du gillar pasta, visst?
-Ja, det blir kanon.

”Det här är en helt annan värld”, tänkte han. ”Ingen idé att diskutera det … men vad gör jag här, varför har hon bett mig komma”.

Han hade inget svar på den återkommande frågan. Inte för att han beklagade sig. Han fick ju vara nära Elda, men å andra sidan, vad förväntade han sig, vad var det med den här kvinnan som fick honom att uppträda som en … som ett viljelöst bihang …?

Medan Elda fortsatte med sitt, tog han fram mobilen, klickade på appen ”Anteckningar” och scrollade fram rubriken ”Ord och idéer.” Så började han skriva om hundincidenten. I diktform. Orden kom inte automatiskt. Det var inte alls enkelt, men sedan han börjat skriva på vers, hade det blivit ett allt större behov. För bara några dagar sedan hade han hittat en text som handlade om att skriva poesi, vad man skulle tänka på. Han hade kopierat det och bestämt sig för att försöka följa de enkla råden.

gärna personlig
känslor med igenkänning
ett budskap
en oväntad twist
inte sockersöt
bildrikt språk, målande
rytm som gör dikten lättläst
undvik kända beskrivningar o talesätt

Efter lite drygt en halvtimme kände han sig nöjd. Samtidigt hörde han Elda sträcka på sig och andas ut.

-Nu är jag klar med det här, vad gör du?
-Jag skrev en dikt om hundarna.
-Läs, den vill jag höra!
-Okej, kan du svenska?
-Äh, är den på svenska?
-Du har tur tjejen, jag skrev den på engelska. Så här.

Europe

They come barking at me
out of the shadows, wild and furious
a whole pack of the city’s protegés
bloodthirsty attacking as one

Alone on an evening walk
abandoned to medieval customs
bitten in the leg by a hairy devil
I realize, shocked and dismayed -

Europe is lost!

-Wow, wow, det är … det där är … du har reagerat starkt?
-Självklart, det är fullständigt galet att sånt kan hända i en huvudstad i Europa. Det måste väl du också inse? Det där kunde ha gått riktigt illa.
-Ja, jo … vi tänker inte på det på det sättet …
-Alltså, ni vill locka turister till det här landet. Vi pratar om att satsa på Albanien. Du säger att det är vanligare i norr. Hur vanligt är det, springer det herrelösa hundar i massor omkring på gatorna i städer och byar?
-Ja, det är väldigt vanligt, o ja, de är en självklar del av gatubilden …
-Men, reagerar ni inte, ni besöker väl också andra städer i Europa, det förekommer ju inte där, eller hur, hur tänker ni?
-Hm, vi tänker nog inte på det. Du är i Albanien nu … men …
-Elda, det är precis som med blodsfejd, det är liksom inklippt i ert DNA. Ni bara fortsätter att acceptera rå ondska som om … herre gud, ni verkar omfamna galenskap, förlåt, men det vi pratar om nu är viktigt. Jag ser de här sakerna utifrån och jag är förfärad! Ondskan Elda, den ska man inte bara acceptera. Den är som en skenande lastbil, som en dödsbringande pil, en avlossad missil …
-Oj, wow, bra egentligen att du … tänk om vi skulle … kan du skriva ner dina reaktioner och tankar om det som hände och hur du ser på saken, som en turist och något om hur ni gör i Sverige till exempel. Skicka det på mejl till mig. Jag tänker att vi kunde uppvakta borgmästaren, eller fullmäktige här i stan, som en petition, och kraftfullt be dem att titta på det här i ett större perspektiv. Du vet, när jag ser hur du reagerar, börjar jag inse att det här är något vi … vi måste ta i det här, hjälp, jag har inte sett det …

Tillbaka på hotellet, sent på kvällen, var det lönlöst att försöka sova. David gick igenom, i tankarna, alla intryck. Dagen hade varit späckad med program, människor, matkassar, tårar och skratt, kramar och pussar … hur fick hon ihop det? Elda var långt mer involverad i församlingens arbete än han anat. Hon var den självklara medelpunkten. Det var säkert inte för att dagarna ägnades åt att hedra hennes man, det var säkert alltid så här. Hur var hon funtad, fanns det inga gränser, blev hon aldrig trött? 

Han tog fram datorn och började skissa på ett mejl om hundarna. Det skulle alltså lämnas till stadens myndigheter efter helgen. Det måste … han kände att han måste ta med lite om blodsfejd också. Efter en del filande och ändrande kände han sig nöjd. Han läste igenom det en gång till.

Kära Elda, min vän,

Det är en stor ära att få besöka dig i samband med minnesdagarna med anledning av din mans bortgång för tre år sedan.

Det är mitt tredje besök i Albanien och jag känner en djup kärlek till landet och folket. Jag har fått många vänner här. Tack för att ni gör mina besök så minnesvärda. 

Jag ser Albanien som ett råämne som kommer att, med rätt ledarskap, bli den mest strålande ädelstenen i hela Europa. Den fulla potentialen finns här!

Allt fler turister visar intresse för ert land. 

Men vi vet alla att det finns en del problem.

Först av allt den förfärliga seden med blodsfejd, ett fenomen som på ett ofattbart sätt  drabbat dig personligen. Det är inte acceptabelt att sådana sedvänjor tillåts existera i det moderna Europa, och om problemet inte i vår tid hanteras kraftfullt, kommer Albanien att förbli en isolerad ö på vår kontinent. Som du vet har jag personligen engagerat mig i saken, genom att två gånger på ett år skriva till er ambassadör i Stockholm och föreslagit, som jag tror, gudomliga lösningar. Jag har inte fått ens så mycket som ett artigt svar. Ingenting! Utomordentligt märkligt. Men jag kommer inte att ge upp. Vi har nu tagit upp frågan med våra kontakter i EU-parlamentet, du och jag.  

Ett annat problem jag vill nämna är alla de vilda, lösspringande hundarna på städernas gator!? Du vet att jag själv blev attackerad av 5-6 aggressiva gatuhundar på en kort promenad nära din bostad igår kväll. Från ingenstans kom de morrande och skällande emot mig och omringade mig. Innan jag fattat vad som hände hade en av dem huggit mig i benet. Bettet lämnade djupa, blödande jack på min vänstra vrist. Jag började svinga min axelväska framför  mig och gick skrikande emot dem, chockad och rasande. Det stod nu helt klart för mig att jag var i stor fara. Som tur var backade de och du kunde ta mig till en akutmottagning där jag fick en injektion mot stelkramp och såren efter betten rengjorda och omlagda. 

Låt mig berätta att i Sverige skulle något sådant aldrig hända. Lösa hundar är under inga omständigheter tillåtna. Alla hundar i Sverige är märkta och registrerade i vårt jordbruksdepartement. Där finns också ägarens personnummer. En lösspringande hund anmäls alltid till polisen av allmänheten. Ordningsmakten söker genast upp den och tar den i förvar. Om ingen har gjort anspråk på hunden inom 15 dagar, kommer den antingen att säljas eller avlivas. Den registrerade ägaren, som omedelbart blivit underrättad, kommer att få böta samt betala alla kostnader i samband med infångandet. I ett modernt Europa kan gatuhundar inte accepteras och turister kommer definitivt att välja bort länder med sådan alarmerande avsaknad av socialt och hygieniskt ansvar.

Nå, jag är övertygad om att myndigheterna i Albanien är så visa att de inser nödvändigheten av att, utan dröjsmål, lösa den här sortens problem på ett effektivt sätt, så att resten av Europa ser att Albanien är allvarligt intresserat av att vara, inte ett udda fenomen i marginalen, utan en högst respekterad och uppskattad förebild när det gäller sunt ledarskap. Jag har sett med egna ögon Elda, hur du och din församling arbetar hårt för att leda Albanien in i en ny era och jag högaktar er för allt detta!

Må Gud välsigna och bevara ditt land!

Han skickade iväg mejlet och kände något han aldrig tidigare upplevt, en hundraprocentig tro på att något han gjort skulle komma att få en enorm betydelse.