Intelligensen vidrör universums oändliga rum och inser att det inte finns något slut och att tid är summan av evigheterna. 

Skolan förberedde oss inte på att framtiden smyger på oss bakifrån, att förintelse inte existerar eller att det vi kallar vetenskap är moget för skroten. I ärlighetens namn vågar någon ifrågasätta prästerskapets tidsaxel och laboratoriernas slutsatser. 

Urgamla teser och modeller rämnar som vulkanisk berggrund när ärlighet och mod riktar ljusstrålen mot forntiden. Att den vida överträffar känd civilisation och erkänt kunnande skapar chockvågor genom rummen. I den verklighet där syre är dödligt gift och radioaktiv strålning själva grundstenen för liv, irrar vi bort oss och ropar på de som förlett oss mer än en gång. 

När liv, vad det nu är, vegeterar på sten, kräver världsrymdskyla eller hetta långt bortom kokpunkten, rasar våra modeller och vår kunskap krymper ihop till ett skrynkligt russin. 

Utopierna ropar på oss från det förgångna, gäckar den sökande och skämmer ut den som påstår sig veta. Med en åsnas envishet hävdade vi att jorden är platt. Vi visste! 

Mänskliga kroppar har nått månen, medan sporer av liv kunnat väckas av solar och fångats in av planeters dragningskraft i stora antal upphöjt i stora tal. I vår närhet mätt med en astronomisk skala.